Helsingborgs-Posten – 17 februari 1866, sida 2

Ni är siledes öfverens om att ställa dem inför krigsdomstolen i Edinburgh? frågade generalen ännu en gång. Ni ser,4 log han, det ligger mig mycket om hjertat att undvika hvarje tänkbar meningsskiljaktighet med ers hertigliga nåd. Hertigen förvånades öfver så mycken artighet och ville just ännu en gång upprepa sitt samtycke, då dörren häftigt nppslogs och en officer af hans klan instörtade. Mannen var röd af vrede, och då han såg general Guest, rodnade han ännu mera. Märkvärdigt nog kom generalen också i en icke ringa afluktion, men hos honom var det mera förlägenhetloch blygsel, än vrede, och denna blygsel ökades ännu mera, då oflicern tilltaldade hertigen på ett språk, hvilket han icke försto l, nemligen det höglindskt gaeliska, och då tillföljd af detta tilltal hertigen sjelf råkade i en rörelse, den han icke en gång gaf sig mödan att dölja. Huru skall jag förstå det, herr general, tog den sednare till orda, då officern slutat sin berättelse, och allvaret, med hvilket han talade, föratsade intet godt. Huru skall jag förstå detta, att ni säger mig, det edert folk hade uppsångat ett par rebeller, då min man här säger, att han med sitt folk fångat dem? Huru vill ni förklara mig denna motsägelse?-Det är egentligen ingen motsägelse, herr hertig, stammade generalen, ty det var, så att säga, en gemensam fångst, hvilken Campbellarne gjorde tillsammans med dragonerna. Åumistone blef jeg så underrättad. -Då blef ni falskt underrättad, genmälde offieiraren djerst -och edert folk har med vilja ljugit. Åt mig allena öfverlemnade de båda lairderna sina svärd, och under det uttryckliga vilkor, att få blifva Maccullamores krigsfångar och icke Sachsarnes. Åh-! ropade hertigen, bloit med möda undertryckande sin vrede; fångarne måste ligga eder mycket om hjertat, general, då ni håller det med eder ära förenligt att genom ett bedrägeri allocka mig milt samtycke till deras afförande tull krigsrätten i Edinburgh!