Helsingborgs-Posten – 8 februari 1866, sida 2

Ester befallning, mylady, svarade intendenten och skyndade sig att öfvertaga sitt vaktkommando. Gud vare lof, Gud vare lof?, ropade nu ladyn, numera äro vi säkre för hvarje öfverfall och utspionering. Nu, min dyre, dyre Allan, fortfor hon, i det hon öppnade dörren till sofgemaket, gå nu och hemta dina arma, halft försmäktade kamrater. Säg Honom, du vet, hvem jag menar; säg Honom att han kan komma förtroendefullt att taga lady Nessbys gästvänskap i anspräk. Men Ulrik, hviskade Constance, fästande sin blick med dödlig ångest på Allan. Om två minuter är jag här med honom och de öfrige, svarade Allan och ilade tillbaka i grefve Nessbys sängkammare. Himlen vare evigt prisad, hviskade nu också Constance; men grefvinnan gaf dem icke ett ögonblicks ro, henne lika litet som hennes syster. Med egna händer måste de iordningsätta ett bord till aftonvarden, med egna händer framsätta styrkande viner, med egna händer bära in rätterna från köket! Ännu voro dessa anordningar icke fulländade, förrän flyktingarne, förde af Allan Glencairn, trädde in. Den, som gick framför Allan, var en smärt, knappt ur ynglingaåren vuxen man, af liten växt och märkligt blek och mager. Man såg på honom, att bekymmer och försakelse sedan många dagar måste hafva varit hans följeslagare, ty till och med hans ansigte syntes på det yttersta vårdslösadt, och ögonen lågo ihåliga och insjunkna. Det oaktadt gick grefvinnan honom vördnadsfullt till mötes och försökte till och med att böja ett knä för honom. Den unge mannen framsträckte dock båda sina händer, och ymniga tärar rullade ur hans ögon. Tala kunde han icke för rörelse! Det var prins Karl Edvard, densamme, som ännu för fjorton dagar sedan drömt om att bestiga Storbritaniens thron! hvilka förändringar hade icke dessa fjorton dagar frambragt med honom! Grefvinnan gjorde dock allt för att lindra hans smärta, och åtminstone för ögonblicket komma honom att