kommi t, ywarwid han gått några alnar framåt j wägen och, troende att tet war ten wäntade betant med hwillten han slulle få åta, högg fast i tygeli hwarwid han oförmorcadt träffades af ett stott högra höften, få att han raglade åt sidan mot e straxt verbrevwid stående gärtesgård. Otunnig hwarifrån stottet fom, såsom lerusad af start drycker, och icke anande, att det war posten, han m hindrate (2), hare han litet derefter, glömmand fin erhällna blessyr och förargat öfwer att få baf wa behandlats, tagit en gärdsgårtsstör och med ter rappat på sina följestagare (troligen en dikt) mes befallning till tem, att säga hwem ret war af dem som ffjöt på honom. Först andra dagen, då Lunde man W. Brieman höll polisuntersöfning om poftwålvet, hate han till fin lersnar fått höra, att det lrar posten han i fyllan och willan ofredat. Han tillae derefter med en sorglig min, att roktorn utplockat 15 hegel ur sidan på honom, men att ban un war fullfomligt återställd. Tillfrågad af vos maren, om han ej funde märta, att det war posten han ofrerade och hindrade, swarade han, att mörkret hindrare honom ifrån att se tet, och att han deckutom trodde att den åkande war den bekanta, på hwilfen han wäntate. Domaren gjorde honom uppmärksam på, att vet ide går an att uppehålla, bindra eller anfalla posten, och att poftiljonen måsle till sista blorscroppen sörswara posten. Den tilltalade urskuldate fig termed, att han icke hörde Bengtsson bläsa i sitt horn eller på annat sätt fianalera att han förde posten, och att han dessutom ide hört hwad B. tilljagt honom om. Uppmanad af domaren att tala sanning, witblef han enwist fin afgifna berättelse. Fem af allmänna Aflagas reu, länsman Brisman, inkallade wittnan blefwo nu hörda, hwilka rock enstämmigt förnetare, det Gustaf Johansson haft något uppfåt att röfwa Pos sten eller ens yttrat ven ringaste tanke för vem terom, att Gustaf warit full och en stund efteråt, sedan han träffats af skottet, trott twå af dem hafwa föröfwat råret, hwarföre han, uppbragt af wrete, med en stör pryglat på dem, äfwensom art de (twå af wittnena hare futit i ett landswigddike, ej längt från skäreplatsen och jupit) altrig kunnat förstå att vet war posten, oaktadt några Witt nade att det war stjernklart om qwällen. Sfjutspojfeu, en 18-årig yngling med ett slugt och illpaz vigt utfeende, hare, besynnerligt nog, icke hört B. säga: vet får ingen åla med poften, ej heller att B. twå gånger warnat honom, emedan, fom han sade, Bengtsson talar ja fort, att han ide förstär honom, Allmänna äklagaren yrkare answar å Gustaf Johansson för det han ofrerat posten och för tet han warit öfwerlajtad af starka drycker. Jngen häktning kom i fråga, utan får Johansson wistas på fri fot. Han är känd fom en wäldig slagstämpe, men har ryfte om fig att wara en ber berlig farl samt befinner sig i goda ekonomiska förs hållanren. Utslag i detta på sätt och wis märtliga postmål kommer att afkunnas wid nästa papperslösen. Ranfakningen räckte i fyra timmar och sessionssalen war så öfwerfnel af åhörare, att en vel mäste utföras.