komma vanligtvis derifrän. och så, hoppas jag, skall det också gå Allan och Ulrik. Åtminstone?, tillade hon mumlande, vill jag göra mitt bästa att latta deras öde, ty jag hoppas Allan skall i ågkomma, hvad jag sade honom om Kenneth den Starkes hvalf.s Ännu samma dag gaf hon befallning att sätta allt i beredskap för afresan till slottet Nessby, och lat icke genom invändningar af sina bekanta bringa sig ifrån sitt beslut. ÅDet skall, plägade hon regelmessigt svara på sådana inkast, nog.p insmyga sig i milt grefskap en mängd marodörer och pack, som ett sådant borjarkrig alstrar. Derföre reser jag sjelf dit, ipå det ordningen må blifva upprätthallen, och jag slutligen cke må göras ansvarig för saker, hvilka ske alldeles emot min vilja. Afresan ägde således verkligen rum, och få dagar derefter bade grefvinnan med sina niecer inrättat sig så hemtrefligt på sin gamla stamborg, som det var möjligt i denna kalla årstiden. Äfven blef slottet satt i ett ordentligt förSvarstillstånd, och en del af klanernas vapenföra manskap uppbådadt alt förrätta vakttjenst, ly gresvinnan ville, såsom hon sade, vara herrskarinna på sin egendom. I öfrigt gick allt sin vansiga, gång, och för ladyns båda unga följeslagarinnor tycktes ingenting påfallande annat, än det deras tant denna gången bebodde en annan flygel än vanligt, liksom ock en annars föga besökt salong, som låg jemte den aflidne grefvens förra sofgemak, detta utan särskild orsak, utan blott en nyck af grefvinnan och vågade de naturligtvis icke göra någon anmärkning deröfver. Ungefär fjorton dagar hade förflutit så, rätt sorgliga, tröstlösa dar, då man i denna ensamhet blott erfor foga om verlden. Hvarken om Allan Glencairn och Ulrik Crawford eller om deras öfrige i resningen deltagande vänner hade ringaste underrättelse inlupit, och blott det budskapet hade Andre Moggers, intendenten, medfört, att det ditintills icke lyckats den konungsliga regeringen, så högt pris den också ulsatte, att bemäktiga sig prins Karl Edward och hans förnäm