Hwarjehanda. En behornad bonde, i rent bokstaflig bemärkelse, är det turiösa fenomen, fom en nyckfull natur åstadkommit i en sörsamliePa ide långt från Wenersd borg. Från barndomen utrustad med ett par lif tornslika förhärdningar, symmetriskt placerare i hårfästet på fin sida af pannan, har han ej haft någon aning om till hwilka owanliga prydnader ressa woro ämnade, förr än ban för någon tid sedan bemärkte, att desamma började wäxa ut. De ba setan långsamt, men säkert, förstorats till veritabla horn, öfwer twå tum långa, temligen ijocka närmast bjernan, men slutande i spetsar. De äro lutate bafåt hufwudet, men stå dock tillräckligt högt upp, för att omöjligen funna döljas af deras egare, fom är mycket generad öfwer dessa gåfwor af en alltför frifoftia natur, alltid går flärd i mössa, ware sig att han är inne efter ute. Hornen äro ide fästade mid pannbenen, utav fitta löst i hu: den, och ämnet bwaraf ve boftå, är mycket håret och erinrar mest om de ömtåliga utwäxter fom framkallas af för trånga skodon. — Wi böra til: lägga att, huru otrolig denna historia än låter, har tensamma blifwit of; meddelar af få tromäre dig person, att wi ej anse oss ha rätt att be etwifla dess sanningsenlighet, säger Götevorgå-Boften.