för fyra ummar sedan sor bort på vägen till Nottingham. Vid denna utsago blef han, men Allan Glencairn ville dock med egna ögon öfverlyga sig, om han talat sanning, och — fort bar det åstad i susande galopp till det blott tio minuter aflagsna Chatswor!h! J ett ögonblick uppnåddes slottet. Och — det förhöll sig alldeles så, som nattvaktaren i Chapelenlelefrith hade sagt; hertigen var afrest för öfver fyra timmar sedan och måste redan hafva uppnatt Nothingham. Något sörsöljande kunde således icke komma i fråga, och derföre beslöt Allan att, så snart manskap och hästar förfriskat sig nårot. anträda ålerfärden till Skottska armeens läger. Klockan kunde vara ungefär ett på natten, då han uppbröt, och han valde en honom välbekant, kortare väg, som elt stycke sammanföll med väsen till Boxtonhill, men sedan tog af åt venster. Långsamt, ty det var nu ingen synnerlig brådska och hästarne vore redan trötta nog, red han vidare med sitt manskap. Då hörde han plötsligt på kort afstånd framför sig skott. Var kanhända fienden i närheten, och gafs det här någon skärmytsling? så frågade han sig; dock — öfver hvad han hade att göra var han hastigt besluten. -Framät i galopp! kommenderade han, och med vindens hastighet gich det fram på vägen. Om få ögonblick var skådeplatsen, der skotten föllo uppnådd, och en besynnerlig anblick framställde sig der för dem. Midt på vägen, till hälften tvärs öfver, stod en stor resvagn, sådan som förnäma personer på den tiden brukade. Vagnen var förspänd med fyra hästar och ursprungligen körd af två postiljoner, under det ännu några beridne tjenare följde bredvid. Men af posliljonerna var vidt och bredt ingenting att se — de hade utan tvifvel räddat sig genom flykten — och af tjenarne låg en död, skjuten genom bröstet, på platsen. Deremot höllo tio eller tolf väl beväpnade ryttare vagnen omringad, och ett par andra hade sutit af för alt öppna vagnsdörren och tvinga de i vagnen besintlige resanderna alt stiga ur. Allan Glencairn öfvertygades genast att det här hand