Helsingborgs-Posten – 30 januari 1866, sida 3

Så snart nemligen hertigen af Cumberland hade lemnat salongen, började konungen att oroligt gå upp och ned i detsamma , och det såg nästan ut, som han redan ångrade den nyss skedda utnämningen. Plötsligt blef han stående och for med handen öfver pannan. Min Gud, min Gud, ropade han, hvad skall väl prinsessan af Wales säga derom? Och huru i Guds namn kunde jag vara så glömsk? Buxtonhill ligger ju blott ett par dagsresor aslägset ifrån Carlisle. Huru lätt kunde icke denne oförvågne älventyrare erhålla underrättelse om deras uppehåll de erstädes, och låta bortföra henne och min sonson lhronarfingen? Och — och hertigen af Cumberland! Vid den evige Guden, han skulle slutligen icke hafva något deremot, eller skulle åtminstone icke söka förhmdra det! Somerset, Somerset, vände han sig nu nästan skrikande till hertigen med detta namn, ni är en vän till prinsessan af Wales och tillika trogen min sak. Fort, låt en sqadron af mitt garde sitta upp, och sätt er sjelf i spetsen för dem. Raskt till Buxtonhill och hemta prinsessan jemte thronarfvingen af England. Skona icke hästarne och — och den nye öfverbefälhrfraren för armeen behöfver icke veta någonting om denna expedition. Kom ihåg det! Med dessa ord blef hertigen ef Somerset afskedad, och strax derpå församlades ministerrådet för att kontrasiznera den fullmakt, som skulle lemnas åt hertigen af Cumberiand. Andra morgonen helt bittida afreste denne till armeen, hvars hufvudqvarter var i Newcastle; hertigen af Somerset åter hade tillika med gardet brutit upp redan några timmar förut. Dock kom han blott långsamt framåt, då man naturligtvts under vägen icke kunde tänka på ombyte af hästar för en hel sqadron, och derföre ingen dagsmarsch vid det dåliga väglaget kunde uttänjas öfver åtta timmar. Under det nu detta föregick i London, hade man icke heller i Carlisle varit overksam, och den unge prins-regenten unnade sig bokstafligen hvarken dag eller natt någon ro. Likväl ville det icke rätt lyckas att höja armeen till någon an