Helsingborgs-Posten – 27 januari 1866, sida 3

gass två partier, och kan äfven söreställa sig, hvarföre det ena höll sig till prinsessan af Wales och det andra till hertigen af Cumberland. Vi måste dock tillägga, att det sednare sökte sin hufvudstödjepunkt i armeen, då det förra förlitade sig på folket, på ministören och på författningen. Efter dessa korta anmärkningar vända vi tillbaka i vår berättelse. Det var den adertonde November, sent på aftonen, då tvenne män till fots, men med hastiga steg, nalkades det konungsliga residenset i London. Den ene af dem bar, som man kunde se vid skenet af de beckfacklor, som brunno utanför slottsporten, en ganska rik hofdrägt, och det förundrar oss derföre icke, att skyltvakterna icke biott läto honom obehindradt inträda, utan till och med vördnadsfullt skyldrade gevär. Så mycket mera vårdslösad syntes deremot den andres uniform — om man kunde kalla denna med smuts och dam öfvertäckta klädnad så, — och skyltvakterna skulle säkerligen icke hafva låtit honom passera, om han icke stått under den förstes beskydd. De inträdde således obehindradt, och den förste tycktes vara bekant nog, ty han vände sig icke till den stora förstugutrappan, utan lemnade denna till höger om sig och gick en smal gång, från hvilket en trång trappa förde uppåt. Ni skall få se, Ers Höghet, hviskade den vårdslöst klädde till den andre, att Hans Majestät låter sin högsta onåd drabba mig, derföre att jag vågar visa mig för högst densamme i denna, mot all etikett stridande, drägt. Pah, major, svarade den andre, sörj ni er bara icke grå hår för det. Jag känner min fader bättre och vet på förhand, huru han skall upptaga den ntomordeulliga underrättelsen, hvilken ni medför. Tror ni då, att jag skulle med otacksamhet löna den vigtiga tjenst, ni visat mig derigenom att ni vändt er till mig med denna underrättelse i stället för till ministrarne? De inträdde i ett slags förmak, i hvilket dock ingen. utom en kammarherre befann sig. Kammarherrn stod upp och bugade sig på det djupaste.