Helsingborgs-Posten – 25 januari 1866, sida 2

kela. Om vi nu icke steka dem, så måste de hafva vingar, för att kunna flyga derifrån genom lufien. Han laddade sin pistol ända till mynningen med krut, utan alt lä förladdning för. Derpa gick han nära en hop hö och syrade af. Oconbliekligen uppslammade elden och utbredde sig med otrolig snabbhet. Rundtomkring tornet fladdrade lågorna och ringtade sis in genom alla luckor och fönster, så alt trapporna och trävixket. genom hvilket de sär skildte våningarne voro afdelade, också genast började brinna. Ja, innan kort blef äfven det svåra bjelktakel angriper af elden, och numera synies hela tornet som blott en enda fruktansvärd eldpetare! Nakurligtvis blef hettan med hvarje minut outhardligare, och de belåZzrantle blefvo til lsölje deraf tynngne all draga sig tillbaka en temlig lång sträcka från tornet: men de pehöllo det i säkert ögonsigte, för ati ögonblickligen kunna gisvas eld, om fienden, drifven al hettan, skulle störta ut. Öfver brist på ljus kunde man icke mera klaga, utan hela trakten var sastmera liksom öfvergjuten al dagsljus; men märkvärdigt nog — af de belägrade syntes dock icke det ringaslta! Ilvarken blef porten öppnad eller visade sig någon vid fönsterna, — tornet tycktes alldeles öde! Ock likväl, om hettan redan utanföre var så förfärlig, all man på hundra steg knappt kunde uthärda den, huru mycket mera rasande mäste den vara i tornets inre! Helt visst — lefva kunde de icke mera, det skulle vara en ren omöjlighet; utan tvifvel hade de redan i början, innan elden riktigt nppsladdrade, blifvit qväfde af den försärliga röken! Allt mäktigare blef eldpelaren, allt mera rasande hettan! Tornets stenar tycktes glöda och sirmamentet rundtomkring var blodårödt. Då störtade plötsligt med ett förfärligt brak taket tillsammans och krossade genom sin jälletyngd allt, som kom i dess väg, på samma gång stickande med ett tag elden i det inre af tornet. Icke länge härefter hade äfven höet och halmen ulanföre förtärts, och man kunde nu ändtligen träda något närmare. Men hvad såg man nu vid det blek