Helsingborgs-Posten – 25 januari 1866, sida 2

gula daggryningsljuset? Jntet annat än en rykande ruin, hvars inre till en höjd al tjugo sol var sylldt med ste nar, bjelkar och grus! Om tilläfventyrs n gon af de belägrade skulle hafva left till det ögonblicket, då taket föll ned, så måste han nödvändigt hafva blifvit krossad af detta och begrafven under ruinerna. Vårt arbete är gjordt, ty de äro alla döde, sade lairden Lindsay, sedan han med de öfrige hade besigtigat ruinhögen. Åf Alick Campbell har hvarken prinsrezenten eller någon af oss något mera att befara. Gud vare hans själ nådig! De knäppte tillsammans händerna och bådo sakta för de omkomne. Derpå blästes det skyndsamt till uppbrott, ty dagen grydde redan, och de hade ingen minut att förlora, om de i rättan tid ville ansluta sig lill hären, hvilken redan bittida på morgonen var befalld ait marschera från Pinkinhouse. De aftägade således hastigt; men ännu hade de icke det stället, der förr tornet i Lenlithgow stått, en limmas väg bakom sig, förrän det icke långt derifrån rörde sig i ett litet busksnår, och plötsligt såg man der nägra me nunlskor liksom framkomma ur jorden. Der besanns nemligen ett trängt hål, icke olikt en källarlucka, och detta förde in i ett starkt hvalf, som sträckte sig hän under tornet. Utan tvifvel hade de belägrade dragil sig ned i detta hvals, då branden utbröt; men huru mycket de också i detta hvalf måste hafva lidit af hettan, röken och branden, derom villnate deras utseende. Voro icke deras kläder nästan öfverallt söndåerslitna och förbrända! Lå icke köttet på många ställen öppet, emedan huden var afskafvad af störtande ruiner! Liknade de icke slutligen i allt snarare svarta Åsrikanare än hvita Europeer! Sorgfälligt forskade den förste, som uppsteg ur källarluckan, om ingen fiende mera vore i närheten, och först då han öfvertygat sig härom, ropade han ned i hålet, att all fara var förbi, derigenom att belägrarne dragit sig tillbaka. så kom ännu en i dagsljuset och slutligen den tredje. Blixt och dunder, det var ett svårt eldhrof, sade den siste, beskådande sin sonderrisna lekamen. lyckliglris är