Helsingborgs-Posten – 23 januari 1866, sida 3

alsyrat den kallblodigt. Madge störtade tillsammans, utan alt mera gifva ett ljud ilrån sig. Knappt hade han likväl fyrat af förän han uppdrog en andra pistol, och riktade den med samma kallblodighet mot den gamle darrande presten, som utom sig af förskräckelse hade sjunkit på knä. Karl Edward har således icke druckit, sade han med utomordentligt lugn, utan fastmer allt har blifvit upptäckt, och du har bekänt ?; Bort med pistolen, tjöt den knäsallande med ömkansvärd röst; bort med pistolen, eller kommer ditt blod öfver mitt hufvud! Jag har ett helt kompani beskyddare utanföre, hvilka hälla tornet omringade, och de skola hämnas förssärligt, om du vågar skjula på mig.). Således till feghet äfven förräderi? utbrast Ålick rrvn beil kallt, men hörbart gnisslande med tänderna. ar till helveie, din hund, och bikta djefvulen din feghet! Han tryckte lös, och den gamle mannen sjönk liflös tillbaka! Vidare kunde Ulrik hvarken se eller höra, ty just i detta ögonblick syntes en af Alicks beväpnade följeslagare halva märkt hans ansigte, som han höll trycki emot glugren, ty plötsligt såg Ulrik huru en gevärspipa ristades mot honom, och alt man sigtade på honom. I ett nu bockade han sig och han hade icke gjort det ett ögonblick försnart, ty just då han dök ned med hufvudet, blixtrade innanföre, loch en kula susade hän öfver honom. Nu skulle det naturligtvis hafva varit vansinne alt ännu längre dröja vid gluggen, och derföre skyndade Ulrik alt åter förena sig med slna kamrater; de, som voro derinne i tornet, sände honom dock på måfå — ty mörka. ret tillät dem icke att sigta —älskilliga kulor, af hvilka likväl till all lycka ingen träffade Officerarne drogo sig tillbaka utom skotthåll för att ännu en gång rådslå, ty då fienden — såsom det visade sig af Ulriks rapport — var underrättad om deras nävaro så måste naturligtvis den ursprungliga planen totalt förändras. Jag röstar för ögonblicklig storm, sade Allan Glencairn. Först försärdiga vi ännu ett dussin stegar, strax skjuta