Helsingborgs-Posten – 20 januari 1866, sida 3

Han tog bägaren i handen, för att gjuta det deri innehållande vinet i en öppen skål: men såsnart han kastade ett pröfvande öga derpå, upptäckte han en grumlig bottensats, som utbredde en skarp lukt. Han gjorde med en stum vink ofåcerarne uppmärksamma derpå och lät genast hemta ett stycke kött, som han sönderskar i två tunna skifvor. På den ena af dessa skifvor placerade han något af denna bottensats och betäckte stället fullkomligt med den andra skifvan, så att den hvarken syntes eller luktales. Derpå inkallade han en hund, på hvilka Pinkinhouse icke led någo brist, och kastade kötlet för honom. Med glupskhet nappade djuret tag deri och slakade det utan att taga någon synbarlig skada deraf; men redan efter tre minuter inställde sig ryckningar, och snar vred sig hunden i den gräsligaste smärta. Fradga kom honom ur munnen och hans ögon blefvo blodsprängda. Efter tio minuter han slutat och låg styf och död, men med lemmarne förskräckligt förvridna. Något tvifvel om att vinet blifvel förgistadt kunde således icke uppstå. Den gamle mannen blef blekare och blekare, ju längre han såg saken framskrida, och nu då köttstyckel kastades till hunden, och följderna deraf visade sig, hotade allt medvetande att lemna honom. Likväl teg hans mun, och ingen bekännelse kom öfver hans läppar. i -Gören med honom som eder blifvit befaldt, tillsade nu lairden af Glaschelles, och strax grepo soldalerna honom för alt våldsamt bibringa honom vinet genom tratten. Nu såg gubben, att det var allvar, och strax störtade han på knä. sJag vill bekänna alli-, ropade han med hjertslitande stämma, jag vill bekänna allt, men lofva mig att skona milt lif. En mördare behösver man icke skona, svarade lairden af Linton, -och aldraminst en, som bär en så ärevördig drägt som du. Antingen dricker du det förgiftade vinet, eller blir du hängd, det är det enda val, som blifver dig öfrigt. : Men det var icke jag, som blandade gillet, skrek anvyo den gamle manuen, och ännu mindre var det jag, som ut