Helsingborgs-Posten – 16 januari 1866, sida 2

IIurra, jag är räddad, skrek Alick Campbell, som numera icke kunde återhålla sitt vilda jubel. Mel vindens hastighet stormade han till platsen, och, utan all se sig om, sprang han upp på en af de tillreds stående hästarne. Men hvad uppreste sig nu på hans högra sida? en qvinna var det, på hvilken tärarne runno strömvis nedåt kinderna, en qvinna, som icke kunde tala för idel snyftningar, utan blott omfattade hans fot och betäckte den med sina kyssar! En mänsträle föll just på den gamla, som var utom sig af glädje öfver, att räddningen icke slagit fel; men månstrålen lät också Alick Campbell se, hvem han hade framför sig, och på en gång kom den erinringen för honom. att han hade denna qvinna att tacka för sin dödsdom. Ett fruktansvärdt raseri fattade honom. Tillbaka, eländiga-, röt han, vill du för andra gången förråda mig? ÄÅlick, min son, snystade Madge, mödosamt frambringande orden. -YTlllbaka, du satans afföda, röt Alick för andra gången. esa, vid helvetet, man ger redan alarmsignal, och denna skändliga vill hålla mig tillbakal Han lyftade högt upp och slog henne med knytnäfven för hufvudet, under det han tillika sparkade henne med foten. Hon utstötte ett högljudt skrik och sjönk derpå, öfvergjuten af blod, till marken. I rasande galopp sprängde Alick Campbell derifrän. Han var rädlad! Vänden nu för ett ögonblick tillbaka till slottet Holyrood, för att se, hvad som blifvit af Donald Sweencagle. Denne hade, som vi hafva sett, i största ilver sprungit till den stora trappan, för alt emoltaga sin lairds befallningar; men han fann icke den, han sökte. Han väntade fem minuter, han väntade tio; ännu lät icke Lochiel se sig! Nu steg han uppför trappan, för att söka sin herre ofvanpå. I en af salarne träffade han honom. eHVal vill du, Donald Sweencagle?frågade Lochiel, som icke litet förundrade sig att se honom inträda här, fullt beväpnad.