Helsingborgs-Posten – 9 januari 1866, sida 3

-Vid den evige Guden, det är Ålices röst !ropade Ulrik Crawford, och vi stå här och kunna icke hjelpa henne.Dock, i samma ögonblick föll hans blick på en hög stege, som lutade mot ett af uthusen. Med vindens hastighet sprang han dit, och tre eller fyra andra följde honom. De gropo stegen och släpade honom till tornet. Vål föllo ett par skott, då de kommo midtföre de förra fönsteröppningarne, men hvad bekymrade de sig om skotten, Stegen upprestes och Ulrik sprang uppföre den, i hvarje steg öfverhoppades två pinnar. Nu hörde han tydligen en af raseri nästan vrålande karlröst och deremellan en qvinnas nödrop. Jag kommer, Alice, jag kommer, ropade Ulrik, i det han klättrade ända upp på sista steget. Men ännu kunde man icke med handen uppnå det sönster, hvarifrån larmet hördes. Hvad var nu att göra? Han drog sin knif och stötte den i en sogning mellan två stenar. Knixven höll fast, och, stödjande sig på den, lyckades det honom alt med högra handen fatta tag i fönstergallret. Nu drog han sötterna opp, och nu hade han ett säkert fotfäste. Men delia var också på högsta tiden! ÅÄntingen dör du-, skrek i detta ögonblick Rawlins, i det han beredde sig till att störta öfver sitt offer, -eller samtycker du att blifva min!Ikeldre döden-, ropade Alice, som var nästan utom Sig al fasa. (Forts.)