Helsingborgs-Posten – 9 januari 1866, sida 2

genom att hon sköt framför åden alla rummets mobilier. Men hvad betydde alla dessa hinder för en så stark man som Rawlins var? Ett ögonblick studsade han visserligen tillbaka för det motstånd, som mötte honom, men derpå tryckte han till med sina skuldror och strax gaf dörren vika. Ett ögonblick derpå stod han midt i rummet, under det Alice i dödsförskräckelse vek tillbaka mot fönstret. Verkligen. sade han i sin vanliga råa ton, -min blifvande maka emottager mig på ett ganska älskvärdt sätt. t, menniska! Ut! Ni vet, att jag för alliid förbjudit er att betr äda detta rum. -Ganska underligt taladt af en brud, hånade RawlinsMen det är tid, att vi tala allvarsamt med hvarandra, min fröken. Ni är en fånge, Alice, och utan något försvar.i bedrar er, min kerre, Madge, Madge, hjelp!Hon ropade af alla krafter. men Madge lät hvarken se eller höra sig. Ji ropar förgäfves, min nådiga, log Rawlins. Madge skall icke mera störa vårt samtal. Jag ensam är herre på Lenlithgow för närvarande, och ni är således helt och hålleti mitt väld. Hör nu, hvad jag beslutat. För det första gifver jag er en tröst, nemligen den, att jag aldrig skall utlemna er åt den af er så mycket hatade Ålick Campbell. Derom kan ni vara öfvertygad. Men ...... Han fulländade icke meningen, ty i detta ögonplick föllo några så dundrande slag på tornets bord, att det tycktes som den måste gå ur sina sogningar. Hvad djefvulen ar här å särde?mumlade Rawlins och vände sig genast emot dörren, för att se efter, hvad larmet skulle betyda. Då han kom ner i det tredje rummet, fann har sina tre medbrottslingar i temlig förvirring, ty slagen fortforo ännu och upprepades ännu hårdare. Strax framträdde han till en af de bäda gluggarne, för att få en öfversigt öfver dem, som begärde inträde. En ensam man stod på stentrappan och stötte med svärdknappen mot porten, vid foten af trappan höllo tio till toll väl beväpnade ryttare.