lifwas af klingande bjellror och spra kande bloss? Sjelfwa hiästarne märka att någonting fattas och känna fig alls ide hågade till muntra gnäggningar, vå te ide få dansa fram på ten glatta snöwägen. Det är också endast undantagswis fom wåra ffogsbygder äro i jatnad af snö och något få när bas stant föld unter denna stora högtid; men i år har ett dylikt undantag werttigen inträffat, så att mi ännu i denna stund hafwa barmart, för öfrigt till stort men för winterfkörslorna af åtskilliga flag. Man hoppas imellertid på förändring till nyåret, ehuru gamla wäterleksspån än ge sig hin på, att denna winter blir en of de blidaste i mannaminne. Se här ett litet prof på glädjen i wår landfort, en scen, den jag skulle önska hade haft tusentals å skårare ur ren klass, hwilken uppsostrad i riferomens sköte, få ofta söker lyckan och friden i flärd och ytlighet men till straff för detta misstag om gudinnans hemwist i stället finner tomheten och missbelåtenheten. Backftugusittaren Johan Persjon Glad, fordom soltat, har redan för många år sedan genom ett benbrott, som gjorde honom halt, måst till en annan öfwerlemna den nappa bit af tror nans ftora kata, fom råtat falla på hans lott i form af ett soldattorp. Glad gjorde wid detta tillfälle just ide släl för namnet, tv han hare att förs förja huftyn och elfwa barn samt dertill fia gamla mer. Men brijt på annan riterom hade himlen begåfwat honom med ett hoppfullt och förtvöftansdfullt hjerta, så att han snart, fom han yttrade fig jpottare i näfmarne och tog nytt tag. Och ved: sa tag blefwo wälsignade. Glad fit nemligen, om också entast genom träget och tungt arbete, en ans nan brödbit att räcka re fina, sedan dessa mistat kronans. Hwar och en mun den tolvita familjen, hwilken dessutom på sista åren ytterligare Be kats med fyra nya munnar, erhöll mil ide färde kes stor portion på fin anpart, men det lyckades lilwäl ständigt familjefadren att hålla nöden utous för kojans låga dörr, under det att förnå jsamheten och lyckan deremot wäl tviftes terinom, till trots af det knappa utrymmet. Det är julafton. Från spiseln kastar en munter brasa sitt sken öfwer den lilla i en sandhög till hälften ingräfda stugans natna wäggar och granrisbeströdta golf. PÅ ret roufiga bordet brinner vet femtongrenade nästan tråtdlika talgljuset mitt ibland semton mer och mindre små högar groft julbröd och bredwir stora ssålen med wattengröten. Kring bortet fitta på träbänkar te tatrita familjmediemmarne, i hwiltas frista fastän någet bleka anfigs ten en stilla och antaftsfull glädje strålade. Mål titen intoas snart och afstutates med en tadjome betsjäng till honom, fom allt godt gifwer. Denna julfröjd i ven fattiga kojan egde utan twifwel en rörande äkthet, hwilten torde mången gång fåfängt fölas i mer än ett palats, i mer än ex bländande salong.