Helsingborgs-Posten – 3 januari 1866, sida 2

i etr af Holyroods fasta torn. Men på hvilket sält önskar ni, att jag låter eder rättvisa vedersaras ?X Tvinga den eländige?, ropade lady Nessby, att strax utlemna min niece, eller åtminstone nämna den ort, dit han lätit föra henne, och jag skall evigt välsigna er derför, min prins. Jag fruktar att detta knappt låter sig göra, lady Nessby, mente Karl Edvard med en deltagande blick, ty om icke Alick Campbell irivilligt besluter sig dertill att gifva den önskade uppgiften, så äger jag ty värr intet medel alt tvinga honom dertill och det blifver mig intet annat öfrigt, än att låta föra honom tillbaka i sitt fängelse. Dock vi vilja för er skull försöka det yttersta. Lochicl, — han vände sig härmed till en af de herrar, som befunno sig bland hans omgifning, den fängne är i edert förvar. låt honom ögonblickligen under betäckning föras hit, på det lady Nessby må sjelf öfvertyga sig om huru mycket det ligger mig om hjertat ati göra henne till viljes och försona den henne tillfogade orättvisan. Lochiel aslägsnade sig ögonblickligen, och vände redan efter några minuter tillbaka. Bakom honom trädde Alick Campbell in i rummet, och — besynnerligt, så snart lady Nessbys följeslagare, hvilken hittills helt beskedligt stått vid dörren, såg den fångne, drog han sig ännu längre tillbaka bakom dörren, liksom för att undgå hans blickar. Alick syntes utan bojor, men jemte honom gingo fyra eller fem högländare, som voro beväpnade med svärd och dolk, och uppstälde sig så, att den fångne omöjligen skulle kunna komma undan dem. Man såg på den sednare den knappt öfverståndna sjukdomen, ty han var blek och mager; men hans öga blixtrade lika ondskefullt som förut, och det kalla bitande draget kring hans läppar hade lika litet försvunnit. Trotsig blef han stående, utan alt ens buga sig. vet du inför hvem du står? ropade Locbiel, hvilken, på det högsta förtörnad öfver sådan sräckhel, var i begrepp att låta sin hand neddrabba på honom. Prinsen hindrade det likväl. Låt honom vara, ELochiel,