Helsingborgs-Posten – 23 december 1865, sida 3

nen omringad af en skara beväpnade ryttare, hvilka alla voro klädde i högländares drägt. ÅConstance! ropade en jublande stämma, hvilken klang som musik i den unga damens öron. CUlrik! svarade hon, och hennes öga hängde, glädjedrucket, vid Ulrik Crawford, som hade trängt sin häst ända intil! vagnen, och böd henne kanden i farten. ellvilken lycka! sortsort Ulrik. -vär arme står en half dagsmarsch härifrån, och vi, Allan och jag, blefvo befallde att med vårt lilla kavalleri företaga en rekognoscering, om vägen till Edinburg vore öppen. Men huru skulle jag kunna drömma att om alt få råka min dyra Constance härl I deita ogonblick hade Allan Glencairn ridit fram på andra sidan om vagnen och helsade Constance likaledes vänligt. AJmien kära Constance frådade han tillika hvar är då Alice? J bruken ju eljest alltid fara ut tillsammans? Constance hade blifvit blek som döden, då hon fick se Allan, ty nu blef det henne på en gång klart, att ett falskt spel blifvit speladt med hennes syster. Dock innan hon kunde svara, skallade plötsligt ett genomträngande skri fram ur skogen, hvilket upprepades hastigt flera gånger efter hvarandra. pet är Alice, som ropar på hjelp, skrek hon förskräckt, tydande med fingret på den smala gängstigen. 0, rädda henne, rädda henne!Redan vid första ropet sprang Allan, som genast igenkände sin Alices röst, af hästen och störtade sig in på gångstigen i skogen. Nu sprang äfven Ulrik af, ty till häst var det omöjligt att komma fram ibland träden, och följde sin vän till fots, i det han på samma gång gaf några af ryttarne befalning att följa hans exempel; de öfrige måste blifva qvar vid vagnen till Constanees skydd. I snabbaste lopp ilade han framåt och, ehuruväl han icke mera såg till Allan Glencairn, då denne hade ett starkt försprång, så kunde han dock icke vara tvifvelaktig om riktningen han borde taga, då Alices skrik ännu älerupprepades. Men under det de nu skyna dit, ila vi