Helsingborgs-Posten – 23 december 1865, sida 3

Med dessa ord trädde han inpå Alice och utbredde armarne för att omfamna henne. Men den unga damen, uppretad såväl öfver orden, som öfver hans beteende, stötte honom med kraftig hand tillbaka. Eländige, ropade hon, full af djupt förakt, icke mig vanhedrar du med sådana ord, utan dig sjelf. Rör icke vid mig, menniska, fortfor hon, för andra gången stötande honom tillbaka, då han återigen nalkades, om ert lif är er kärt, ty jag känner en som icke skatl skona er, så snart ni blott kröker ett hår på mitt hufvud. Men jag lofvar att icke säga ett ord till honom om detta ert fega och baksluga uppförande, om ni låter mig oantastad återvän— da till min syster. -pah, därskaper, återtog Alick otålig. Vill ni följa mig godvilligt, Alice, eller skall jag bruka tvång? Så mycket inser ni, att ni är i mit våld. Äfvenledes känner ni mig så mycket, att jag aldrig låter en fördel, som jag har i händerna, gå undan mig. Således ännu en gång, vill ni följa mig godvilligt 2 Aldrig, aldrig, skrek Alice, Hjelp, hjelp, hjelp! Hon skrek af alla krafter och lörsökte tillika, om det icke lyckades henne att fly; men derifrån blef hon hindrad med våld. (Forks.)