Helsingborgs-Posten – 21 december 1865, sida 3

ditt gamla röfvarnäste Lenlithgow? frågade Rawlins, i den förhoppnigen att göre den ordkarge Alick språksammare. -Jag blifver alltid vid, hvad jag föresatt mig?, svarade den tillfrågade häftigt. Men nu nog med prat, ty jag har ännu en mängd anstalter att träffa. Således i morgon middag, precist klockan fyra vid besagda korsväg. Med dessa ord stod han upp och lemnade hastigt rummet, utan alt göra sig mödan att säga en afskedshälsning åt sin förtrogne. En förbannadt grof karl. den der Ålick, mumlade Rawlins mellan tänderna. Grof, oförskämd och pockande; menar, att, då han betalar mig, törs han behandla mig som en hund. Men det torde komma en tid, då jag kan blottställa honom till lifvet, och då, Alick Campbell, kan du vara säker på, att Rawlins icke låter tillfället gå sig ur händerna. Så talande reste han sig upp, öppnade ett väggskåp, tog fram en flaska bränvin jemte socker och blandade sig en grogg, för att, under det han sörplade den i sig, göra sina betraktelser, i hvilka vi icke vilja störa honom. Bittida andra morgonen hade de båda systrarne Alice och Constance knappt stigit upp, och voro just i begrepp att göra deras toilett till frukosten, då kammarjungfrun inträdde och lemnade Alice en liten biljett. Alice igenkände ögonblichligen handstilen och uppslet den, full af otålighet, i det hon allt mer och mer rodnade. Hvem har hitfört brefvet? ropade hon hastigt, sedan hon skyndsamt genomläst det. -En gammal gumma, som är klädd som en högländskasvarade kammarjungfrun. (Forts. )