Helsingborgs-Posten – 16 december 1865, sida 2

båda senster. rummet ägde, så djupa nischer, att i hvar och en af dem ett halst dussin menniskor kunde få plats. I midten af rummet stod en väldig pelarsäng med sänghimmel och långa gulnade omhängen, och desr fyra fötter hvilade på fyra liggande lejon, huset Nessbys symboler. Bredvid stod ett stort bord, på hvilket tjenaren ställde de två silfverlamporna, som han mednaft. Men oaktadt desna brunno klart, förmådde de bioit sparsamt upplysa den höga dystra salongen, och isynnerhet fönsternischerna voro höljda i ett diupt, nästan ogenomlrängligt mörker. Härom bekymrade sig dock Allan blott föga eller intet, ty hans tankar voro sysselsatta med helt andra saker. Med långa steg gick hau, sedan han bortlagt sina vapen, fram och tillbaka i rummet. ty det upprörda tillstånd, i hvilket hans tanis nekande försatt honom, lät ho nom ingalunda tänka på sömn. Men ju längre han gick så upp och ned, desto mera klarnade det i hans inre, och snart stod ej mera för hans sinne något annat än en frisk, glad, ljusbild, bilden af behaget, skönheten och ungdomen i förening. Hvem tillhörde denna bild? Läsaren har väl redan gissat det. Alices bild var det som fyllde hele hans hjerta, och för denna klart lysande sjerna måste alla mörka och sorgsna tankar vika! Men plötsligt hörde han tydligen bakom sig i panelningen ett sakta knarrande och brakande, som om träverket ginge ur sina fogningar, och då han hastigt vände sig om, såg han tydligen en lång, smal, i en hvit klädnad höljd menniskogestalt, hvilken långsamt nalkades honom. Hvem der? ropade han, ovilkorligen farande tillbaka. Men redan i nästa ögonblick grep han beslutsamt till sina vapen. Låt ditt svärd hvila, Allan, sade nu den hvita gestalten, och på rösten igenkände Allan ögonblickligen lady Nessby. Låt ditt svärd hvila, Allan-, upprepade den gamla damen, ty det var verkligen hon, -och afstå från alla nyfikna frågor. Bry dig hvarken om att veta huru eller hvarför jag kommit hit, ty vid något eftertänkande skall allt detta förklara sig af