Helsingborgs-Posten – 5 december 1865, sida 3

båda unge männen i glad ifver sprängde hän öfver fälten. Hoppades de icke få älerse dem, som intogo främsta rummet i deras hjertan? Blott en gång under vägen höllo de stilla, för att låta deras hästar bekomma nödvändig förfriskning men knappt var detta skedt, förän de åter sprängde framåt som hängde lif och död på ett par minuter. Ändtligen uppnådde de gresskapets område, och hoppades nu att inom kort tid inträffa på slottet. men dock blelvo de, fast mot deras vilja, uppehallne här en stund. Till höger om vägen, just vid gränsskilnaden, stod nemligen ett värdshus, hvilket flitigt hesöktes af grannarne. I dag syntes det dock gå öfvermåttan galet lill derinne, iy det var ett skrikande och dånande, så att de bada ryttarne ovilkorligen höllo stilla, ty de trodde, att här var frågan om mord och dråpslag. En lång stund kunde de icke urskilja något, då Allan slutligen trodde sig igenkänna en al de skrikande stämmorna. -Jag tror t sanning alt det är Andre Moggers röst, min lants intendents, save hae, och om så är, är det vår pligt att bistå honom, emedan han, skeubarligen tyoks befinna sig i fara. (Forts.)