Helsingborgs-Posten – 5 december 1865, sida 3

Daumark. SS onsdags woro 70 metlemmar af riksragen och ritarådet samlade till en afsledsfejt för Monrad. yr J. ÅA. Hansen tog först orret och utbragte ett lefwe för hedersgästen. Han erinrare om, att te fleste märwarande räknade sin personliga befan tskap med Monrad från den politiska wertjamheten, men denna bekantskap war för de flesta en mångårig, och å de flestas sida fåran, att teras stämning mot henom war erkännandets. Man erinre fig, huru hurn han i absotutigmens dagar frällve fin starka röst och för mägtiga penna i frihetens tjenjt, huru ban 1545 war i sörsta ledet bland dem, som plans terade frihetens späda frö, och huru han under den långa följd af är, fom förflutit sedan vek, warit bland de aldra främsta att wårda det. När man i afskedets ögonblick säg tillbaka på en så mägtig wertsamhet, förswann minnet om de meningsftiljattigheter, fom existerat emellan de närwarande och bonom, som lemnade vem; den stora bilden af hans utwärkta, lyckliga wertsambet för Danmarts unga frihets utweckling, stannate awar jemte beundran öfwer hans djupa mångfidiga insigt, hans rastlösa flit, hans stora förmåga att arbeta tillsamman med män of olifa åsigter, men förft och främjt behöll man öfwertygelsen om, att han i alla fina hands lingar, de må nu ha warit lyckli aa eller ej, öfwer ensstämmande eller icke öfwerensstämmande med wår uppfattning af det rätta, endast lätit jig leda af omsorgen för fäderneslandets wäl. Sedan denna skål, sem åtföljdes af ett niofaldigt hurra, blifwit tömd, tog Monrad under stark rörelse ordet. De war swärt för andra att döma om en mans bes wekelsegrunder, ty oftalstod det, som förmådde honom till en wiss handling, icke alldeles klart för honom sjelf. Ju större handlingen eller beslutet är, destomera stiger swårigheten, ty då är det så mänga sammanträffande orsaker, som inwerka på mannens själ, som drifwa hans tankar framåt och bestämma hans känsla, att han sjelf icke förmår klart att säga, hwad fom är det egentliga hufwuds motivet, hufwudresultatet af de samwerkande ors saterna. En gång förut sitt lif have han fattat beslut om en hufwudförändring i hela fin werti samhet. Det war för 26 år sedan, då han i en följd af år hwar dag som gick, ja ofta nätterna med, have förberedt fir till em wetenskaplig mwerts samhet — plötsligt afbröt han den och beslöt att egna sina frafter åt den politiska werksamheten. Det fanns då ingen bland hand närmare omgifning, fom förstod detta beslut — falt en fanns dock, och det war hon, som sedan den tiden knutit sitt öde till hans och fom äfwen nu förståätt och gillat det beslut, fom förefallit många få odegrips ligt. Men — för att säga den anlerning, sem strax framställer fig för hans öga, då han jer till: bata på, huru han kommit till beslutet att före taga en i tid och rum så lång resa — han har blifwit trött af den politiska werfjambhes ten. Han har icke kunnat uthärda äsynen af de olyckor, fom flag i flag träffat hans farernesland. Hans blick blir ojäker, hans insigt förekommer hos liom otillräcklig, Haus hopp förmörkas, hans lugu, den öfwertygelsens lugn och kraft, som är nödmins vig för hwarje werkjamhet, i jynnerhet för en ar den art, fom hanja länge ntöfwat, förswinner — han fan för närwarande icke gagna sitt Tarernuess land med samma insigt, arbetsifwer och framför allt icke med ven öfwertygelsens styrka fom fordom. Det förefaller honom, fom om han, om han hare wingar, wille flyga bort till fjerran land — fom om han der skulle återwinna ven jemuwigt, hwiltens nötwändighet för en fortsatt wertsamhet I Dans