Helsingborgs-Posten – 5 december 1865, sida 2

it allmänt godkännande. I fråga om deras anal, som skulle bli uteslutna från walrätt, har man vil fått uppgifter om enstaka kommuner, men al vig någon öfwersigt för hela riket, hwilket dock ust wore hwad som behöfdes för att bedöma den frågan. Talaren hänwisade slutligen till det fate tum, att hela landet uttalat sig för förslaget, som wäl möjligen torde ega brister, men hwars förs tjenster dock äro få öfwerwägande, att talaren obe tingadt wille gifwa fin röjt dertill. Presidenten Aterman förtlarare fig tillföra des ras antal, som ifrigt önska en förändring af det nuwarande representationssättet, men icke finna sig belåtna med det nu hwilande förslaget till dej oms bildning. Talaren tände sig stolt öfwer att hi deltagit i den 14 timmars tiskussion, hvarefter ridderskapet och adeln wid 1844 ärs rifsdag lugnt förkastade då ifrägawarande representatiensförslag, obefymrad om den folkhop, som stojade och slrä nade utanföre på torget. Men då adeln hittills förkastat alla förslag, som warit i fråga, befarade talaren att mecstånden ide fatta något förtroende till ridterskanet och adelns löften i fråga om ane tagande af någet annat förfinar. Och då det med eller utan stäl, Herren wete på hwad sätt, blifwit en folttro att retta förslag är vet bästa möjliga, ansåg talaren att adeln ide borde trotsa denna folktro, utan att klotheten bjöd utt antaga förs flaget. He C. Ugala erinrade att man, då vet är fråga om netrrifwandet af den fetelqamia inftitutionen, borte fe till att få en god grund för den nya; och då talaren i förslaget ide kunde finna em fåran, kunte det ide tomma i fråga att dagtinga med fin öfwertogelse för ven få kallade opinionens skull. Det stulle bli en den swartaste runa på adelns wapensköld, om den af yttre anledningar kunde förmås att mot fin öfwertygelse rösta för ett förs slaa, fom ren ej ansag lända till fäderneslandets wäl. De länder, rer samfälda wal blifvit inse förda, ha ej rosat martnaden; talaren hänwisare i vetta afscente på Frankrite, fom haft ide mindre än 13 fonstitutioner efter 1789, hwarförntom det ide wore skäl att ntan behof reta mäktiga grannar med abselut stprelseform, hwilka helt naturligt frufta foltfriheten. Talaren späckate för öfrigt sitt tal med anekdoter om tillfomften af wissa res formadresjer, i afsigt att wisa hur lätt sårana lunde ästactommas och hur litet de werkligen skulle ha att betyda. Grefwe Göfta Posse framhöll såsom allmänt erländ nörwänrigheten of ett konservativt element i representationen i stället för arel och prester. Frägan är då om förslaget innehåller något sådant element. Man har uttalat fina farhågor än för ett bondregemente, än för ett presstyranni, än för en penningaristokrati o. s. w., och redan denna mångfald i åsigter wisar att förslaget icke innebär någon garanti för första kammarens utscende. Man har således endast ett löfte, om än af landets ute märktaste man, att hålla sig till, och vetta war icke nog. Talaren företog fig att noggrannt skärskåra det röda spöke, som han kallade situationen, och fom till den slutjats, att det ide war så farligt fom man påftått. Nean hade önskat få del af det förslag fom sannolilt kommer att framläggas, ifall det kongl. faller, men det skulle ju wara ett sjelfmord att i förtid tomma fram dermed, då de andra ständen förtlarat sig skola förkasta hwarje ans nat förslag än det kungliga. Hwad angick twånget att, i händelse af afslag nu, antaga det nästa gäng, bemötte talaren detta pästäende med frågan: SHur met ban det? och slutade med uttalande af wissheten derom att hwar och en stulle wid den afgörande stunden röjta efter fitt samwete. Frih. Hugo Hamilton upplifte ett striftligt anförande för förslaget. Frih. Tersmeden ansåg landstinget just wara en enda rätta walkorporationen för första fame naren, och stödde talaren denna åsigt på fin eger rfarenhet från landstingen, ehuru det naturligtwis ir omöjligt att erhålla nägon matematisk wijet om och garanti för första kammarens blifmans e beskaffenhet. Talaren påpekade dessutom det ofog om på sednare tiden börjat bedrifwas med ordet onservatism. Det betyder ide att bewara allt