och mångenstäds ännu wi derpå öda wår tid, wår id, wår lifskraft, andans matt, wid detta storwerk, hur man styr och ställer, än såsom förr tet ,tanta molis gäller, wi wälta uppför berget wåra block, men ständigt rulla de tillbaka dock. Ett folk mi äro ju, — man swarar fyndigt, — ett folk af gammal mossbelupen stam! Wi woro det frän hadenhös, ett myndigt och wapenfört, det werlten wäl förnam; kring hafwen styrde swensk bedrift sin snäcka och lyckan, äran, lönade de käcka, på tinget styrde Thorgny, stolt och trygg, — det swenska folket stod bakom hans rygg.