Helsingborgs-Posten – 24 november 1865, sida 2

0 ——— ÄH ———— Och ögonblickligen liksom framkallad ur jorden, visade sig en trupp af män, hvilka i fullt språng störtade emot klippan, på hvilken de båda männerna hittils så ridderligt hällit sig uppe. -Skjuten ner dem, de Ilanoveranske hundarne! Ssläån till med pistolkolsvarne, eller stöten dolken mellan deras refben! Så ljöd det nu om hvart annat i det mest rasande skrik. Men det stadnade icke vid ropet, utan nästan på samma gång blefvo väl tjugo pistoler afskjutne, så att, om hvar och en af de skjutande kunnat taga bättre sigte, än det i mörkret var möjligt, en mängd döde eller sårade skolat ligga rundtomkring. Till lycka, eller olycka hvilket man vill, var likväl månen ännu alltjemt dold bakom moln, och sålunda lyckades det största delen af det band löjtnant Rawlins fört i fält mot Glencairn och Crawford att undkomma genom flykten, ty naturligtvis afstodo de eländige genast från fortsättning af striden, så snart de sågo den starka hjelptrupp, som dessutom. var beväpnad med eldvapen, och störtade i vild hast mot hvarandra, utan att vidare bekymra sig om de döde och sårade, hvilka de måste qvarlemna på slagfältet. Cud vare lof! sade lairden af Glaschelles, — ty han var, som läsaren redan vet, anförare för hjelpkåren, — då han såg, att fienden med stormsteg rymt platsen, ÅGud vare lof, jag tror vi kommo just i rättan tid att rädda de unge: hjeltarne ur de Ilanoveranske djeflarnes klor. Jag fruktar nästan motsatsen, sade laird Lindsay, som böjt sig ned på knä bredvid den medvetslöse Allan Glencairn, -Han andas dock ännu, och så länge han andas, är äfven hopp?D blef nu hållet en rådplägning, öfver hvad i detta kritiska sall vore att göra, ty icke blott Allan syntes så svärt sårad att hans död hvarje ögonblick var att befara, utan äfven Ulrik Crawford, ehuru han icke blifvit sanslös, hade förlorat all makt öfver sina lemmar och låg utan rörelse som ett lik. Framförallt behöfva de läkarevård, afgjorde Glaschelles