tyvärr aklade don andre icke på hans rörelse, utan syntes saslmer sysselsatt med helt andra tankar. -Vid himlen-, ropade han, nu igenkänner jaz också er, ehuru jag blott såg er elt ögonblick. Ja, ni har rätt, icke för lady Nessbys skull kom jag dit; utan för hennes niece, hvars fader var på det innerligaste befryndad med min. — Crawtord är milt namn, Ulrik Crawford och min fader var lord Crawfor! som hvilken ni säkerligen hört talas Jag handlade däraktigt att bringa den gamla ladyn i så stor förlägenket: jag tillstår det, mycket dåraktigt, men jag kunde icke emotstå mitt hjerlas trängtan. Nu vet jag dock hvad äran bjuder mig, och ni mäste gifva mig ert ord på att göra hvad jag ber eder om-. Tala, Ulrik Crawfsord!sade Altan Clencairn. ÅJag skall göra, hvad som står i mina krafter. Derpå gifver jag milt ord, och Allan Glencairn har ännu alldrig brutit det. Jag tackar er, sir AllanX, förlsor den andre ifrigt, i det han tillika dämpade sin röst tll hviskning, jag tackar er af hjertat. Saledes hör noga på. Skurkarne, som här hafva angripit oss, och af hvilka ni sände en till helvetet, under det all det lyckades mig att åtminstone göra en oskadlig, äro tydligen inga vanliga röfvare utan hafva något helt annat i skölden. Deras hufvudafsigt är riktad på mig, hvars hemliga sändning de upptäckt. Vi skulle derför bedraga oss bra mycket, om vi förutsatte det de fullständigt uppgisvit anfulet. Tvertom ligga de säkerligen dolda här i närheten, för att bevaka oss, och hafva blott bortsändt en, för att hemta bjelp, eller skjutvapen. Vi måste således nödvändigt räkna på att angreppet förnyas, och lika säkert är, att vi då äro förlorade. Nu ligger hela vigten på, att de papper hvilka ni skulle lemna mig icke falla i Hanoveranarnes händer, och vi måste derför rädda dem till hvarje pris som helst. Det vore en olycka, ja förderf för många af de bästa männer, om man sunne skrisvelsen hos någon af oss, och man skulle betrakta oss som fega uslingar, om vi icke vågade våra lif, för att undandraga