Helsingborgs-Posten – 21 november 1865, sida 2

ke helt och hållet kunde sätta sig öfver tron på andar och spöken, så var han dock så genomlrängd afsitt förehafvandes vigt. alt han icke skulle bäfvat tillbaka för någon syn, afhvilken gestallt den än måtte vara. Föröfrigt mötte honom ingenting besynnerligt, dock tyokte han sig här och der förnimma ett buller liksom af menniskor, som med sakta Steg följde efter honom. Han stannade derför nårra gånger, för alt lyssna: men så snart han gjorde det, uppsörde också bullret, och derföre tillskref han det antingen eko eller sin egen sinnesrörelse, och lät icke uppehålla sig i sin skyndsamhet. På slaget tolf hade han uppnått klippans fot, och nu steg han lörsigtigt uppåt, trefvande sig fram, så godt han kunde det i mörhret. Men hör! var det icke sleg? Denna gången bedrog han sig säkerligen icke -UIvom der? ropade han halfhögt, ty han måste naturligtvis akta sig för stort buller. i Den hvita rosen ifrån Skotlland!ljöd det ofvanifrån klippspetsen. Nu visste han hvad det var, ty säkerligen kom bullret han hört från fremlingen, som spatserade fram och tillbaka på kung Arthurs thron. Af denna orsak uppehöll han sig icke längre med alt lyssna, utan skyndade sig att uppnå spetsen, Nu var han nästan uppe. Annu några steg ännu en svängning, så befann han sig Jemte kunskaparen eller sändebudet som han skulle uppsöka. Redan kunde han, trots mörkret, urskilja hans gestalt, och den förekom honom märkvärdigt bekant. Lösen! ropade nu å sin sida mannen på kung Arthurs thron. Ornen från InvarnessX, svarade, som Just var i begrepp att klättra upp på klippans plattform. Men han hade ännu icke uttalat orden, förrän ett par mörkaz gestalter svängde sig jemte honom upp på klippan, lrångde med dragna vapen in på emissären, under det andra, hvilka stodo ännu längre ner, ryckte an mot honom sjelf. -Gifven er! vrålade en hes röst, gifven er utan mot