ÅT) VA STAM titttreputtttätulk vu?; tillintetgöra de listiga intriger, fom spunnos af Lucwig Philip oc Thiers. Han utmectade ala dessa gåfwor på en gång i det minneswärda tal, i hwiltet han kastade en återblick på sin lerning of ve utläntsta angelägenheterna, men fort derefter måste han lemna utvitespovtföljen för att aldrig mer återtaga den. Från vetta ögonblick war Palmersten utserd till premierminister och rå han 1855 efterträrxde lord Aberdeen, heljare landet honom med bifall såsom fin naturlige ledare. Det ärBes font för ten yngsta relen af samtiden, huru det lyckates honom att bringa det ryffa triget till en tydlig utgång, huruledes han för ett års tiv förs werkate fin piats genom ett obefogadt medgifwande åt Frankrike, huru han med förnyare trafter reste jig från sitt öfwergående fall och på bwilket sätt han utöfmare sitt återwunna herrawälde under de sista fer åren. Premierministern Palmerston war i vet wäsendtliga tensamme som utritesministern Palmerston och krigsministern Palmerstion; men han erbjöd ide längre werlden samma egendomligs beter. Länge beskylld för att allt för mycket befatta fig med andra staters inre angelägenheter, upplefde han den vag han fit höra starta förebråelser för fin härdnackade nonsinterventiou. Sedan han i trettio år blifwit iventifierad med en politit, fom wi tagit i arf från det stora kriget, blef han på fina sista dagar anferd för den mejt frevgils stande af Cnglands statsmän. Efterwerlten skall vet tillhöra att fälla en opartist dom öfwer de bewetelsegrunder, fom styrde denna utomordentliga carriere. Oss tillhör det deremot att wisa öfwerscende med te fel och millfarelser, fom uppwägdes genom få uppenbara förs tjenster. Till hans fel hörde det säkert ej att köpslå med principerna, för att i fred och ro få njuta matten, att hysa owärdig afundsjuka emot medtäflare eller att wisa brist på ädelmod emot underordnade. Lord Palmerston bröt med lord Wellington och upphörde att wara krigsminister emedan han harmades öfwer den hårda medfart, fom Huskisson hade lidit. Han stod i begrepp att utträva ur Aberdeens minifter, emedan han ej kunde finna fig i, att hans depescher underkastades en revision, hwiltet han ansäg för okonstitutionelt, och han behöll sin portfölj blott på sina kollegers enträgna uppmaning. Han tjenade lika leyalt unrer lord Russell fom han tjent under lord Grey och lord Melbourne, och om man will erinra ont, att det war han, fom sprängde Whigministeren, så bör man ide heller glömma, att vet skedde under omständigheter, fom i hög grad utmanat honom rertill. Hans trohet mot fina folleger havde dlifwit ett ordspråk, och endaft få hafwa warit få williga fom han att glömma personliga oförrätter. Ändock har han icke kunnat undgå att beskyllas för likgittighet för principer och obenägenhet att begagna nya krafter, eller med andra ord för att lefwa endast för ögonblicket och ide betymra fig om framtiden. J wiss mening måste sanningen af ressa beskyllningar medgifwas. Lord Palmerston trodde icke mycket på hwad man kallar werldens framsteg; han war alltför mycket upptagen af att fylla ögonblickets kraf och hyste alltför stort miftroende till vet menskliga förutscendet, för att anticipera en fommante generations problemer. Han war derföre ide någon progressid statsman, och ret war derföre icke oärligt af wännerna till genom gripande reformer att beskylla honom för att icke hafwa någon politit Men man bör vå tillika, bwilket hans angripare äro allt för böjda att glöms ma, säga till hans beröm, att han utförde många ting och fan urskuldas för andra ting, fom han icke utförde. Han war en af ve förjta och ståndaktigaste motståndarne till slafhandeln, han Höll orubbligt fast mid katolikernas emancipation, han lemnade Cannings ståndpunlt för att taga reformbillen i förswar, och han war frihandelsman långt förr än Sir Robert Peel omwändt sig till den nya läran. Framför allt war han en trofast och hängifwen anhängare af konstitutionel frihet på hwarje punkt af kontinenten. Detta war ante meningen i hang berömda förklaring, att han ansåg fig fom munftänt för de förtryckta staterna. Det war hans fasta öswertygelse att äfwen de ofullkomligaste representativa institutioner woro en garanti åtminstone för de wärsta utswäfningarne af en dålig regering, och att despotismen i fin wärsta form ide längre fon eriftera ver det finnes en af folfet mald församling oh answariga mir nistrar. Från denna öfwertygelse wek han aldrig, och i öfwerensstämmelse med densamma uppträdde han alltir, i tid och otid, hur ofta Han än blef gäckad, och han fick upplefwa den tid, då han blef wittne till, att den sanning, för hwilken han få länge hade talat, på ett lysande sätt trädde fram i lifwet wid Jtaliens konstitutionella pånyttförelfe. Det måfte medgifwas, att han sitt eget land ens dast såg några få förhållanden, i hwilta han öns ffadre förändring; men det wore orättwist att förs nämligast af denna orsak wilja förklara hans ffenbara försummande af de yngre liberala. Han war ju chef för twå partier, Whigs och Pecliter, af hwifka HAUYtL .