SE efter hwilken hun utbräckt handen. Mycket höjd fände jag min goda tanke om Emma, fom på fitt trohjertade sätt för mig wisat fin goda natur i grund och botten. Men att äfwen hon war ett stundens flyktiga barn, syntes samma timma, hon gjorde mig dessa meddelanden. Ty knappt hade hennes tårar hunnit torka, vå hon redan åter började le och detta öfwer en anmärkniug af hennes man, fom ej Heller war syunerligen sörtjust öfwer fin blifwande fmåger. (Sotts.)