samla franska monarkiens undergäng, han hare warit wittne till hela ret politista dramat i Cu ropa under nittonde århundradet och ban hare i dess miatigafte feener spelat en framstående roll. Han tillhörte wår tid, men han tunde lita mil anses för samtidig med Wellington och Napoleon, med Resselrote och Metternich, mer Castlereagh och Talleyrand, med Liverpool och Canning. Han war redan krigsminister, då mr Gladstone ännu låg i waggan och då lord Russel skulle mottaga sin underwisning. Han fortfor att bekläda denna post i öfwer 20 år under fer olita minifterer; unter te twå decennier, som ligger mellan 1831 och 1851, war han i öfwer 14 år utritesminister, och sedan Canning öfwertog makten, hare han was rit medlem af hwarje kabinett, med undantag af fir Robert Peels och lord Derbys. J historien kan wäl neppeligen uppwisas något motstycke till en få omfattande och mångsidig erfarenhet i offentliga angelägenheter, och ten fjälss och troppskraft, fom satte honom i frånd att leda underhus set ännn sedan ban fyllt fitt åttionde år, har säkert ej fallit på många menniskors tott, Mwarten i ren ältre eller nyare tiden. Då man besinnar att lord Palmerston i öfwer ett halft århundrade, rikt både på krig med ute landet och på inre omwexlingar, kunde intaga en af te yypersta platser i det frin England gent emot farliga motståndare, bland hwilta han dock ej skaffat fig någon personlig owän, att hang ins flytande och parlamtntariska talang werxte med Åren, och att ban dog fom premierminister, under det han ända till fin död bewarade regentens och folkets fulla förtroende, är vet Hart, att han mar i besittning af den sällsynta förening af egenskaper, som menniskorna kalla storhet. Lord Palmerston står genom sin nästan exempellösa framgång höjd öfwer sina samtidas wanliga nivå och täflar om företräret med sina mest framstående föregängare. När man tager tem till mättstock för berömandet, får man wisserligen medgifwa att han saknade den beroiska karakterspregel, som knyter sig till få, men också mycket få historiska namn. Han war ej i besittning af Chatams lysande wältalighet oc) vierfma ante, af Pitts stolta högsinthet efter Peels ffa-. pande kraft. Hans namn skall man ej erinra sig i förening med en stor jaks seger och hans lif war ej heller helgadt utwecklingen af någon särskild ide. Men han war tet oaltadt en stor man, såwida man ej will inskränka denna hederstitel till en bes stämd klass af moraliska och intellektuella företräs den. Med undantag af den rhetoriska fulltudnins gen, klassiskt fina stilen öfwerträffar han i hwarje hänscende fin ungdoms wän och wägledare Cans ning. I politiska insigter och praktisk erfarenhet i alla grenar af statsstyrelsen mar han ej blott Canning, utan äfwen alla Cannings efterföljare, med undantag af sir Robert Peel, långt öfmerlägsen. Han utmärkte fig framför alla nu lef wande statsmän både i England och utlandet genom ven säkerhet, med hwilken han rörde fig i den eu ropeiska diplomatiens inwecklade labyrinth. Jngen af hand mectäflare kunde mäta fig med honom i konsten att urskilja den herrskande strömmen i det offentliga meningsswallet, i snarfyndighet, i förs måga att limpa fig efter förhållanderna och i den mästerliga lätthet, med hwilken han handterade res geringens tömmar, liksom äfwen hans politiska temperament i vet hela taget war lyckligare än näs gon annans. Med tessa gåfwor förenade han ett outtröttligt uppfyllande af sina pligter, hwilket i och för sig skulle ha tillförsäkrat honom en hög plats i staten. De, som blott hafwa känt honom under hans sista dagar som den sirlige och ewigt unge premierministern, kunna swårligen tänka sig henom annorlunda. De meta, att han alltid stod främst i raden för att afparera ett af oppofitior nens flag, att han alltid war sysselsatt med att få det bästa ut af en tålig situation och att bes täcka den slagnes återtåg, men de tänka icke på, hurudan han war, då han, en ung man på tjugo år sötte utbilda fig i praktisk werksamhet i frigsministeriet, huru mycken möda Han anwände för att winna rutin i ärendenas gång, huru många journaler han fyllde med fin wackra, raska och tydliga handstil och att han nästan aldrig talade om annat, än hwad som hörke till hans speciella werfningskrets. Wid denna tid tycktes han icke hafwa någon högre ärelystnad än att blifwa ansedd för en arbetsam embetsman och hans första uppträ dande erinrar om den beskrifning som Macaulay gifwer af lord Grenville. Der fanns neppeligen då nägon, som ansåg honom wara i besittning af framstående förmåga och han war måhända icke engång sjelf medweten deraf, men i den andra och —.. ————— — efter hwilken hun utbräckt handen. Mycket höjd fän