Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1865, sida 3

lös oro afwaktade jag de följande orden — och sa detta nya afbrott. Helene kom i uppdrag från borgs mästarinnan, Sewerin Hade uaturligtwis mänga ting att säga fir älskade, samtalet Hotade att taga en helt annan rigtning — men jag funde ide fängre hälla mig tillbaka. Hwad menade du om Luitgard 2 frågade jag min kusin. 7Du bluf oss fortjättningen styldig. Nåmwäl, jag kann misstaga mig — fade Hon. Det ar endast antydningar of Luitgard, och fappt nog antydningar, ur hwilka jag gjortj slutjatfer. Möjligtwis hade hon, med sin snabbhet att emottaga intryck, fattat böjelse för — en annan, fans hända Yngre man, oc jå .... Min blick föll på Helene. Äfwen hon hade fina ögon rigtade på mig. Då wåra blickar möttes, wånde bon fig förwirrad bort, en lätt rodnad färs gade hennes finder. Hon war inwigd i bemlighes ten, det fanns ide längre något twifwel — Luitgard hade förtrott fiq åt henne. Sewerin tom oss till hjelp. Å,röt baronens fjutdom ut omedelbart efter Yuitgardsgförklarving? frå gade han sin syster. Redan samma dag! swarade hon. Men det är wisst, att den ide framtallades aj Luitgarda förklaring, ty hennes fader wisste ingenting derom. Hon hade girwit grefwen sitt ord tillbaka, men ännu ide talat med sin fader. Då hon wille göra det, fann bon honom redan i hans tröstlösa tilljtand och grefwen hos honom. J förmodan att denne med hwad Han haft att meddela framtallat tatastrofen, tillstref hon fig nu skulden. Men grefwen har fjelf förkarat, art han redan flera weckor förut iattagit symtomer till wansinne hos baronen, och att denne före utbrottet ingenting erfarit om Lvuitgards ste Öch da grefwen tort derefter dog, fann Luit med sitt olyckliga grudblande lynne äfven d sammanhang med sitt handlingssatt. Men