domaren: San ingenting göras för henne? Kan man ide lemna henne någon hjelp? Kan jag ide — ffulle du ide på något fått funna auwända mig? Jag mille gerna erbjuda min tjenst och mitt bis trädes! Kretsdomaren smålog godmodigt. Det är mac kert af dig, men derpå är icke att tänka. Kan någonting räddas åt henne, så sker det för wisso. För ögonblicket är ryttmästaren derute, och under hans skydd är hon trygg. Medan han ännu talade, anlände det budskap, fom tog honom i anspräk för saken i egenskap af embetsman. Herr Wallrath wille taga afsked, då i detsamma borgmäftarinnan med sin dotter inträdde för att af honom höra bekräftelsen på den fafamäc: kande tilldragelsen. Huru djupt jag än sjels war skakad i mitt ins nersta, få kunde jag dock ide wända mina ögon is från den gamla damen, hwilken jag nn för första gången såg rörd af ett rent menskligt intresse. Styf och rak fatt hon under grannens berättelse, händerna hopknäppta och hufwudet något framlutadt, under det tårarne långsamt trillade ner för kinderna. Jag wet ide, hur vet fom fig, men dens na anblick öfwerwäldigade mig så, att den, hur jag än kämpade emot, framkallade en näftan frampaktig snyftning. Hon mwände fig mot mig. Det låg godhet i blicken, de hårda dragen woro mils drade af uttrycket af smärtsamt deltagande. Hon reste sig och aflägsnade sig tigande. Jag gick in på mitt rum. Behofwet att ila till Rotheneck, för att se Luitgard och lägga min tjenst och mitt lif för hennes fötter, war få mägtigt, att jag knappt kunde betwinga det. Och dock — om jag hoppades att hos hennne finna minnet om fors dom lefwande, borde jag wäl nu träda inför hennes ögon, nu, då hon måfte wara fruktanswärdt gripen of smärtan öfwer fin fader och broder? O, om mig,