ven. Denna fördömda menniska, denne Gustav v. Rotheneck, bär stulden för att olyckan med ens bryter lös. Jag berättade nyligen för er, att han hade spelat och förlorat mycket. Jcke läng tid dere efter stickade den gamle baronen ryttmästaren till mig — hwad tjenar det numera till att hålla det hemligt? — i ändamål att låna penningar. Hade det warit för ryttmäftaren sjelj, få hade jag gerna lemnat honom det begårda, ehuru det är bekant att han ingenting har — men för NRotbeneds? Nej. Den unge heren hade med penningarune på sickan begifwit fig dirett till spelbordet. Hwad jag afslog mäste emellertid en annan hafwa warit nog dåraktig att bewilja. Korteligen Gustav har låtit sto a summor springa i Homburg oc då allt war bortjpelt — ffjutit fig en fula för pannon. Underrättelfen tär förft i går afton hafwa kommit till Rotheneck men idef träffat den gamle herrn wid fina finnen, Efter hwad jag just nu hört, woro några af baros nens störste fordringsegare i dag tidigt ute hos rytis mästaren, men han wet ingen råd och känner icke Heller ställningen tillräckigt. Ni, Herr Kretsdomare, får sert uog att sköta med den bedröfliga hijtos vien. Min kusin brast i tårar och fyndade ut för att meddela fin moder den förfärliga händeljen, under det lretsdomaren mätte rummet med länga fteg. Oro och smärta öfwer Luitgard fyllde så wåldsamt mitt bröst, att jag med möda kunde betwinga mina tårar. Men en fråga, på hwiltet allt för mig i detta ögonblid berodde, kunde jag dock ide undertrycka: Smwad flätl wäl blifwa af dottern, den sista telningen af denna olydliga familj? Herr Wallrath ryckte på axlarne. )Hwad det stall bli of flickan? Ingenting, alldeles ingenting. Hwem wet också, om hon ide snart upphör att behöfwa något! Man jäger, att också hon redan .... Jag afbröt graunen och frågade, wånd till fretss