den ärestod, owanskligare än någon af metall, fför nare än äfwen ven ritast begåfware konstnär fan stfapa, fom han wunnit i häfren, i Swenska folkets hjertan. Och nu, samlade fring Emwenjtmannas fung, hwars hjerta tlappar warmt för fosterlandets höga minnen, nu kunna wi med gladt mod, i en helt annan mening, utbrista: Så plägar man troskap röna. Särförarn ensam winner ide slaget: De djupa leder winna tet åt honom; och med Engelbretts minne är oskiljaktigt förenadt minnet af hans tappre wapenbrörder, minnet af den bygd i gamla Swea land, hwars ädla söner först, under Engelbrefts bejäl, inträrre i befrielsehärens djupa leder. Häfden har intet att förtälja om Engelbrekts slägt och förelscort. Ett gammalt dofument (i sintöpings qynmafii-bibliothef) — ett öppet bref srån Engelbrett Engelbrektsson, wepnare, dateratt ÅJenfrohafjn Michaelisdagen 1431 och stäldt till allo Crono landboo som byggia oc boo par Tielmo oc Crisperga skogar, gifwer något stöd åt ten förmodan att han, före befrielsekriget, mas rit konglig befallningsman öfwer Finsponga län, hwilfet omfattare Öftergötlanrs bergslag med ans aränsande Hammars, Aslersunds och Snaflunda socknar af Nerite. Men man kan icke ens med någon sannolikhet säga om han mar född i något of dessa landskap, eller i hwilket. För oss, likasom för hans samtid, är nog att han war Swe nsssk, men wete wi icke hans börd och slägt, det wete wi deck, att hans befrielsewerk utgick från landet mid Dala twå elfwerna wida, detta frihetens bålwerk och jtamland, ur hwars skogars och grufwors natt den Swenska foltfrihetens morgonrodnad åter frambröt. De gamla Dalamännen, med sina stälbågar och släftade pilar, ha fullgjort sitt wärf. De ha gått till hwila. Men deras ande lefwer i deras efterkommande, och det yngre slägte fom nu i trofast i i minne och finne bewarar fädernas bragder och fiir dernas dygder ffall, derom äro wi förwissade, alltid wara redo att med samma mandom och tror fasthet fom i Engelbrekts och Wasas dagar, fastän nu med andra wapen, förswara och åt kommande slägten bewara det arf af lagbunden, sedlig frihet, för hwars oförkränkta bibehällande deras fäder hade lif och blod osparade. Och med minnets blick på det förflutna, med hoppets på framtiden, beder jag eder alla tömma en minnesoch löftesbägare för Dalarnes land och folk. En minnesbägare för te fordna bragder, de strirer mot wåld och mörker, i hwilka te gamla Dalamännen och männen från allt Swealand efter gammal nordmannased på otaliga slagfält blandat blod med hwarandra: en löftesbägare för stadigwarande fostbrödralag i fofterlandets tjenjt, i free rens och krigets wärf. Erer, I män och bröder från Dalom, beder jag till edra bygder framföra wåra hjertliga helsningar, wåra warmaste wälönskningar. Waren förwissade att männen i Nerite — ett gammalt bondeland, likasom Dalarne — och männen i allt Swealand, med trofast uppe riftighet instämma i den bön, fom utgör vet tros hjertliga omqwädet till eder gamla Dalawisa: Gud glädje och styrke de män, fom ter bo Wid elfwom, på berg och i dalar! En stål för Dalarnes land och folt: Denna sista skäl beswarades af riksdagsfullmältigen från nämnde provins Liss Lars Olsson med ett föredrag på vers. Brukspatron MontgomeryCederhjelm föreslog en stål för doktor Gunrelinsd, hwilfen skål of denne befwarades. För modellören af Engelbrekts-statyn föreslog lektor Broden en skäl. Den officiella delen af middagen war härmed slutad. Klockan 12 8 war kyrkans chor ekläreradt, hwarigenom torget klart belystes, ten derstäres nyp aftäckta statyen och de böljande men niskomassorna. Klockan 8 samlades man på thentern, hwarest en starpstyttefest war arrangerad. Äfwen här höllos flera föredrag och sruckos många stålar. H. M. Konungens skäl utbringades af öfwerbefälhafwaren för Orebro skarpskytteförening löjtnant aj Buren . ——— —— ——