Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1865, sida 2

att gå wiHjse i skogen kommit inom parkens område jä lunde jag åtminstone till häljten härwidlag åderopa sanningen. IN måsie urfäfta, fade Han, att jag nyligen oartigt wände er ryggen, Gerna hade jag bur dit er att göra sällskap eller ätminstone vrofenterat ev för min unga slägting; men det goda barret är — bon är fövag för sällslaper, fremmande menniskor göra henne förlägen, oh få måfte jag henne till vehag wara ohöflig. Den gamle herrns ansigte, i hwilket de martialiska mustacherna och de stora nedhängande hwita ögon brynen ide lunde beröfwa def u rtryck of medföod godmodighet, såg rätt bedröfwad ur Efter att hal wa berättat honnom, att jag sedan någon tid bodee på forstanstalten, frågade jag menlöst: 7D6 äfwen ni har å wergifwit era samlingar för att göra ctt besöf på landet ? Ja, min färe twvän, ehurn jag — nå ja, jag fon iu gerna säga det — heldre hade blifwit qwar ifta den. Men baronen är ide riktigt rask, Gustav, den m.udsöjteln, håller till utom hus — nn har han ater rest fin tfo8, Gud wet hwart — och få lät den arma flickan bedja mig, om jag icke wille se till huset under tiden. mä äfwen bon fjuf? frågade jag med tlavpande hjerta. Den Unga damen föreföll mig jå blel. Tyco ni? Ja hennes helsa är otwifwelakligt nås got rubsad.? Ivar hon ide missnöjd öfwer att råka en frems ling i barken? Hon är, fom sagdt, något skygg — men för att först ö henne, har jag berättat henne en hel Hop om er. vom mig? Herr ryttmästare — då funde ni ide säga henne mycket godt! 73ag ber få mycket, min? bästa Herre! Ni har fäntt mig ett stort nöje med ev myntsamling. Jag