Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 3

war boriblåst från hennes bild, jag kände ingenting annat än ånger wid tanten på Henne. Följande morgon styrde jag mina första steg till slottets omgifningar. Wisserligen kunde jag knappt wänta att i en så tidig morgonstund möta nägon af innewånarne. Jcke föriy hoppades jag det dock. På en omwåg fom jag in i parten, hwilken i slottets omedelbara närhet mar något bättre hållen. Hela timmar ströfwade jag omkring här, alltid åters wåndande till de murar, fom omslöto den återfunna. Jag föll på den ideen att låta anmäla mig hoe tyttmästaren; det hette att han för en stund sedan ridit fin wäg. En fråga efter fröken swäfwade på mina läppar, ja, det war tillochmed icke långt ifrån att jag låtit fråga, huruwida hon wille mottaga mig — men så längt tordes jag icke gå, jag war ju icke förställd i huset, och att möta Gustav v. Rotheneck war alt annat än min önskan. Sålunda återstod för mig ingenting annat än att återwända till forstanstalten, der man måste hafwa funnit mitt natts liga uteblifwande besynnerligt. Deri bedrog jag mig. Man trodde, att jag gått till staden och bliswit der öfwer natten. Snart upptäckte jag, att man på en gångstig endast bes hörde en half timmas wandring för att från forfts anstalten komma till Rotheneck. Hwarje dag wandrade jag twå gånger eller mer till parten, alltid i hopo om att få se Luitgard, men alltid gäckad i mitt hopp. Att uppsöfa ryttmästaren direkt, Hade jag langesedan uppgifwit. Hwilken förewändning stulle jag wäl göra för mitt besök? (Forts.)