Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1865, sida 3

familj, fom oaflåtet stormde fram i demoniskt lätt finne, för att slutligen gå till grunden. War jag stalden till, att bennes förlofning blef upp ost? Jag wågade icke tänka derpå — un, då jag förnummit om De sörfärliga följderna derai, föreföll det mig otros ligt, att jag owärdige få djnot skulle hafwa fyllt hennes hjerta, under det hon för mig blifwit endast en drömbild. Men intrycket af henne waknade till tif, ide med fin gamla, nej med femhundrafaldig kraft. Medlidande, imarte, ånger, djupt deltagande i hen: nes Öde, genomstrommade min sj il, b inn yfte allt, som under tiden fängslat min uppmärtsamhet och drogo mig åter till den olyckliga flickan. Men om, jom Sewerin en gång antydde — om äfven Luitgard ide längre wore fri från föår af den för: färliga jamiljesjukdomen? Jag ryste wid denna tans fe. Jag hade fett heunes drag, de hade blifwit ännu bletare och genomskinligare ån förut och hennes ögon bade ett förstördt uttryck. Dock nej, det mår ite hafwa warit öfwerraskningen wid wårt möte. J den storm af kanslor, som rusade in på migs war det mig, fom om jag burit på en ojörsonlig ffuld, fom om jag framför alla warit hamfallen une eer den förhannelse, fom förföljde Luitgard och hens nes närmaste. Det war skumt, då jag reste mig upp. Att jag måste återse henne, tala med henne, stod klart sör mig Jag följde en skogsstig, kom till byn Rothe ned och tog nattqwarter på wärdshuset der. Hvis ka bittra förebråelser gjorde jag mig ide under de nattliga timmar jag här tillbragte, nåstan utan sömn öfwer min dåraktiga böjelse för Pauline. War de ens någon böjelje? Nej, der hade warit ett gäckand spel af fantasien. Jag borde blygas öfwer mi slelj, öfwer mitt lättsinne att låta mig hänjöras afe retande men hjertlös slönhet, som blott sökt sitt ege nöje men bedragit mig. Hwarje fläkt af trollmat