Helsingborgs-Posten – 10 oktober 1865, sida 3

dagliga lott af wexlande qwal och glädje. Men jag lunde ide gerna med heder genast wända tillbaka till staden och beslöt derföre att härda ut nagta dagar. De nya, uppfriskande omgifningarne försummade också icke att göra intryck på mig och förströ mig. Tivigt med solen gjorde jag Sewerin sällstav wid hans sysselsättningar i skogen eller följde jag öfwere forfern; emellanåt företog jag äfwen på egen hand naturwetenskapliga erkursioner. Jag ialttog noga Sewerin och Helene. Huru annorlunda aal sig ide deras böjelse tillfänna, huru enlelt, naturligt och utan alla brytningar. De dolde den ide men itälls de den heller ide ostensivt och hänsynslöst för hwars och ens blickar. Så innerligt fast, få lugnt och förtroendefullt tycktes den wara grundad i deras medwetande, att de alldeles föraktade alla dessa tus sende små historier, med hwilta älstande få ofta gör va fig intressanta. Jag, fom i mitt inre lefde i en ständig hetsjagt, fom dagligen målte uppdjuda all min sinnesnärwaro och göra måldfamma ans strängningar för att i utbyte insupa groll och obe hug, kunde ide annat än afundas deras lyda. Har de ändå denna hwirfwel af öfwermod för alltid förblifwit mig en fremmande ffer! Ait jag egde förmågan att satta mig in en sådan stämning, det hade jag nog erfarit, men att den dock ide stod i samklang med min werkliga natur, kände iag nu liftigt. En förslappning följde på den längwariga spänningen, jag war obelåten, och en djup längtan efter eu renare lycka uppfyllde mig. Åcke förthy flö go alla mina önskningar endast och allenast till der gamla målet och mitt hjerta dwaldes ännu sou: fört i de ljufwa qwalen. En gång mar jag redan ända tätt inwid staden, då plötsligt ett inre trots åter waknade hos mig och jag wände om utan ott Haf: wa fett henne. Jag wille fåra Henne genom mir bortowaro. Men om hon nu alls ide brydde fig om