Jag hade icke sofwit en timma, då jag wäcktes. Önru nu funna mid denna tid på dagen prattifera mitt bref öfver till grannens? Det war den förfta frågan. Åt ingen kunde jag anförtro der. Hade blott ide borgmästarinnan låtit omflytta mig, få hade jag kunnat låta det flyga genom det öppna fönstret öfwer gatan och in i trädgärden. Jag fun: de ide gå ett steg utom huset, utan att blifwa bes märkt. Wagnen stod redan för dörren, od) fretedomaren hade en del att aftala med kusken. Då fit jog en idc — på gården fanus en liten port, fom ledde till gatan. Jag skyndade dit och fann den — stängd. Nu gällde det att wara djerf. Jag klättrade öfwer, band mitt bref wid en sten, kastade den öfwer trädgärdsmuren och höll just på att wäns da tillbafa samma wäg jag kommit men maste stanna på halfwa wägen. Kretsdomaren war inne på gården oh ropade på en dräng. Läget war förs twifladt. Här fanns ingen annan. råd än att jpringa allt hwad tyget höll omfring hörnet. Jag slod just i dörren, då jag mötte kretsdomaren, jom kom tillbaka från gården. Jag blef röd fom en Hummer oh trodde mig upptäckt. (pd morgon — min hustru wäntar redan med frutoft! sade kretsdomaren. Han fyntes alltför sysselsatt för att observera min förlägenhet, och sulunda funde jag anse min första hemlighet lyckligen bewarad. Tilldragelserna under denna resa äro temligen uts plånade ur mitt minne, (Ett dar dagar for jag omtring med kretsdomaren och tog derpå wägen till Diisfeldorf. Målareskolan derstädes stod i fin bloms ma. Jag såg mången tafla under arbete, som fe: dermera fick ett berömdt namn i Tyskland och till. bragte bland mina lonstnärswänner mången stund fom bibehållit ett waraktigt intryck. Dock war jac alltför förströdd i mitt inre för att kunna finna någon riftig njutning. Då ungdomen är fysfeljat