Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1865, sida 2

fru betraktad mäste sluta fig till de åldre damerna; man kunde fe att det war surt nog. Snart wände sig hela leken kring Panline, Römlinger och mig. Ju mer galant hon blef emot mig, desto mer utmanade hon mig, lemnade mig före träde, allt i ändamål att göra mig pigg. Herr Römlinger fann detta olägligt; på sitt egendomliga wis sökte han flå mig ur brädet. Ett uppsluppet öfwermod fom öfwer mig, och uppmuntrad af Bau lines ögon, fom glänste af skadeglädje, harje gång hennes granne måste ligga und r i wår täflan, lems nade jag min stämning fria tyglar. Det jyntes, som om Pauline formligen lagt an på att genom de mest vetande koketterier utmärka mig i den nye gäftens närwaro. Wår högljuddhet lockade Hr. BWallrath till oss. Leende klappade han mig på skuldran. Det tar fig! fade han. Man skall bara tro fig sieli om godt, så lyckas allting! Dörrarne till matsalongen öppnades. Bordet glänste af silfwer och war anrättadt i stor st i. Någonting sädant Hade jag ide wäntat mig i den här lilla staden. J f rsta ögonblicket tyckte jag min gäckad i anseende till min plats wid bordet, ty sag fatt icke bredwid Pauline utan midt emot henne wid sidan af Emma. Men snart insäg jag förnöjd, buru wäl denna anordning mar uttänkt. Jag hade nemligen Pauline alldeles för mina ögon och kun nu så mycet bättre återupptaga striden med hennes granne Hr. Römlinger. En högst splendid fupd sattes i scen, jåwäl fremmande som egna winer woro af utsökt beskaffenhet. Det war Vanline sjelf, fom på nytt hetsade mig på fin granne, och Emma fyntes ide hafwa något deremot, ty hon skrattade af hjertats grund åt mår narraktighet. Hr. Römlinger saknade ingalunda munwighet, jag måste inom mig tillstå, att han ett par gånger war nära att sätta mig på det hala men det goda winet gaf mig tillförsigt, oc) min