Helsingborgs-Posten – 6 oktober 1865, sida 2

motparts gaf ofta hugg på fig, hwilket jag ide försummade att begagna till min fördel. I det Hela höll jig dock wårt munhuggeri inom godmodighetens gränser. Men wårt jubel och skratt ådrog oss hela bordsällskapets uppmärkfamhet. Ett var ginger märtte jag, att min kusin, som ide kände mig under en få uppsluppen skepnad, med förwåning fäste fin blick på mig och kretsdomaren betraktade oss med ett egendomligt småleende. Men Hr. Wallrath, som endast lade mådke till, att wi skrattade od) hade rus ligt, utan att ana den egentliga orsaken, fom bat om min stol och klappade mig på axeln, medan han med den andra fyllde mitt glas. Ni år ju en saframenskad glad fyr! Ni anstär mig just förträffligt! Så tyder jag just om att ha det! Minnes jag rätt, få war jag doc, allt mitt öfwermod oaftadt, ide rätt belåten med min ftällning. Det war en uppskrufwad främning, och en ledsam misstanka wann insteg hos mig, att nemligen Bauune endast betjenade fig af mig föratt bliåwa qwitt en beswärlig tillbedjar, kanhända friare. Men på den punkt jag stod war det försent att gå tillbata. ob just denna tanke retade mig icke blott till att söta intränga i Paulines plan utan äfwen att wisa min egen öfwerlägsenhet öfwer henne. Hon upptog med glädje min handske, äfwen Emma och ett par unga flickor, fom för odo att bruka fin tunga, blans dade fig i leken, oh då wid den ändlösa desserten champagnen började flöda war hela wår sida af bors det indegripen i det löjligaste bellum omnium inter omnes. Man reste sig med buller från bordet. Wi hade superat tills långt in på nattey. Wid afskedet hwis skade Pauline till mig: Min tad är jag er ännn ityldig! Hon tackade mig! Mitt hufwud swindlade. Men trots min rörelse, förnam jag en röjt i mitt inre: Tutfamhet? För hwad? War jag för henne in