Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1865, sida 3

allting på hufwudet. Jag helsade, tackade och forts satte min wäg. För fö sta gången lemnade jag detta hus i då lig stämning, nåstan nedslagen. Den stora fwällfs da torridoren i nedra wåningen, jhwilten jag hittills aldrig passerat utan hwarjehanda poetiska betraktelser, tckte jag nu stötte mig tillbaka fom en frem ling. Men war jag då ide inbjuden, och vå ett fö ecommande såt: inbjuden att komma igen? Ad ja! Pauline hade genast ei första ögonblicket omtalat mig för sin fader fåfemden sjuke unge mannen, en halft, otillräknelig person — det war ju tydligt. Och jag kände mig dock frisk, kärnfrisk, jag ansäg mig tunna mäta mig i helsa med hwem som helst. Det war en öm sträng man berörde, då man tog mig för en sjukling. Redan före middagen fom en bjudning från Hr. Wallrath till hela wår familj. Borgmäftarinnan afslog bjudningen, men kretsdomaren tackade för fia, sin hustru och mig. Hwad skulle jag göra? En för mina slägtingar antaglig ursält för uteblifwande has de jag ide. Jag tunde låtsa ett illamående — men vet wille jag ide til något pris. För öfrigt tillstär jag, att jag war högeligen nyfiken att weta hwem den gäten mar, fom anländt med Hr. Wallrath. Möjligen gafs ju bjudningen till hans ära. Äfwen Hr. Wallraths hus war en mocket gam mal byggnad, men hade iill sin inredning en Helt annan karaktter än uppe hos oå. En ny genera tion hade här inrättat fig efter fin smak och fina bohof. J sällskapsrummen war allt modernt, vikt, präktigt, i ögonen fallande; mydet ljus, mycket brons, förgyllning och färg i gardiner, mattor och möbler. Wi funno före oss församladt ett sällskap af omkring tjugo personer, rita winhandlare, ftas dens honoratiores — damerna tyngsta ståt, fom till en del Rod i ett högst besynnerligt förhållande till gestalter och ansigten.