sjelj löjlig, och hennes wäsen misshagade mig plötslitg. Jag kom emellertid snart till besinning wid sorlet af wälkomsthelsningarne. Förargad kastade jag alla mina så sorgfälligt ordnade skatter om hwartannat, stoppade dem i portören och gick ut i tamburen för att inwänta den gamle. Ett högljudt samtal hördes i trappan. En ung man i modern utstyrsel och med en wiss min af handelsresande war den tredje i sällskapet. Herr Wallrath, en stor wälmående man med rödlätt, wänligt ansigte kom emot mig med utsträckt hand. AH, den sjuke unge herrn från Berlin! ropade han. Nåmwäl, jag haren sundhetslikör, fom skall göra hans stackars Berlinernerver godt. Pauline lilla — af den med gröna ladet, du met mäl! Pauline ffyndade bort, ide utan en hastig blick i hwilken jag trodde mig läsa ett hän. Herr Ball: raths sätt mar wisserligen förträffligt egnadt att förhjelpa mig nr mitt swåra läge, men Panlines sista blid öfaden Ytterligare min förlägenhet. Jag bad om tillätelse att uppwafta honom eu annar gång, sedan han undanstökat de första bestyren ef ter fin hemkomst. Han såg på mig nästan mede lidsamt. Se få, fe få, unge herre, war nu bara inte ängslig! Skall fnart bli frit igen! Besöt oss i af ton. Endast några wänner, gladt sällskap! Jag tackade kort, för att komma lös, men med afsigt att blifwa hemma. Jag hade icke hunnit ner för trappan, då jag mötte räntmästarinnan. Bappa är kommen, fade hon, och jag hörde hans bjudning till er. Låt nu ide wänta på er, ni måfte ändtligen fe, hur det tillgår i wårt hus, sedan der åter blifwit ordning. Pauline, den flariwiga flickan, låter allt gå som det will, oh hade jag ide då och då tittat in, få Hade hon wäl ställt