Helsingborgs-Posten – 29 september 1865, sida 3

denna glatta elegans, inför hwilken jag ofta frått förlägen i medwetande om, att jag ide mar den wuxen. Här framqwällade hwarje ord i omedeldar naturlighet, obetymrad för skenet och bildningens fernissa. äfwen Paulines gestalt, gäng och rörelser hade ett naturligt behag, ingenting hos henne fyns tes konstladt, utom då hon på skämt förföfte fig i någon lustig förställning. Emellanåt woro henues infall oc uttryck så djerfwa, att jag studsade men tillifa, helt förtrollad, föfte stämma in i samma ton. J många ögonblick förekom det mig fom någonting alldeles otroligt, att jag, efter ännu ide fullt twa dagars bekantskap, kunde frå på en få förtrolig fot med henne — fast kom jag werkligen redan då till en jäådan reflexion? Kanhanda, nej, ty allt mitt tänlande gick upp i ögonblickets njutning. Det war sent, da wi aterwände från wår glada utfart. Fruarne i huset woro icke synliga, endast tretsdomaren afwaktade min ankomst. Leende Hörde han min berättelse om denna andra dags njutnins gar. Då wi sstiljdes åt, wände han fig än en gång til mig med dessa ord: Sök dock att ställa dig wäl med min jwärmor, käre Waldemar. Hon är mand wid mycken uppmärtsamhet, den tid kommer nog, då du lär dig att uppskatta den egendomliga frun. Det är ide min menig att utförligt skildra de följande glädjevagarne hwar för fig, mitt minne skulle sätert efter få många års förlopp lemna mig i stickt. Stå än de twenne förjta med alla jfina;ens skiltheter lifligt för mitt minne, få fan jag deremot af de följande endast gifwa en totalbild, i Hwilter ettj och annat drag framstår skarpare än de andra Men med ens swalnade luften och min lyckas him mel öfwerdrogs med hotande moln, — från dett ögonblick har minnet inpreglat i mitt inre nästa allt, fom stakade mig, od) uppfyllde mig med frul tanswärd smärta. —