Hwarför skulle jag icke med iertlgbet ha ett jå äss wärdt ynglingasinne till mötes? Wi blefwo snart sörfroliga. Äfwen han hade lidit mycket under strängbet och ofördragsamhet, och han erfor dem till en del ännu. Men med fitt lätta finne tog han befwärligheterna från den glada sidan. Han, fonen af ett pedantislt afmatt smastadsmes sigt borgarbus, mur mig, ftorftadsbon, wida öfwerlägsen i erfarenhet. Jug kände, att jag, ehuru wid samma år fom han, dock stod tillbafa för honom iinre mognad. Uuder wårt muntra oc) högljudda samtal hördes plötsligt hästtraf på wägen. Sewerin säg ut öfr wer! muren, fåsom han förut flera gånger gjort. En ung man till häst nalkades, och då han igen: tände Sewerin, red han tätt under muren, heljade od sporde ett och annat om personer, om jagt och hästar. Sewerin syntes stå på fortrolig fot med honom. Den unge mannenas yttre intresserade mig. Han war ide ful men hela hans utscende war för: stördt, anletsdragen föreföllo mig högdragna men o roliga oc) osåäkra. En wild häftighet gaf fig till: känna i hans wäsende, då Han tumlade sin häst, som började blifwa orolig. Hans munterhet mid likgitiga ting hade något konstladt oc syntes icke ftå vätt i samllang med uttrycket af passionerad wildhet i hans ögon. Han helsade med en kavaljers lätthet och red sin måg. Det war en Hr v. Rotheneck Här i ganuskapet,, jade Sewerin, han tommer ofta till of på jagt. Wi upptogo åter samialets tråd. Men allt mera iögonfallande blef det, att Sewerin så ofta tittade ut öfwer trädgärdamuren, lifsjom wäntade han när gon. PDer ha wi dem! utbraft han plötsligt och ma i ett un nere på wägen. Hwem? frågade jag spanande. En öppen wagn närmade fig från staden; jag i genlände räntmästarinnan på längt Håll. Äfwer jas