Helsingborgs-Posten – 26 september 1865, sida 3

skulle öppna ett fönster, för att njuta frisk morgons uft och linddoft? Wi storstadsboar äro fattiga Dderpå, ni deremot få rika — unna då en stackars granne en liten almofa! Hon syntes redan lika glad fom förut. Man har Hittills icke warit wand, började hon, att från det hället anropas om sådana allmosor. Bakom heta raden af fönster deruppe bodde ingen, och om icke grannens fatt någon gång fid luft att göra en promenad på taket få fanns der ingen, fom wi fun de misstänla för afuno mot wår friska luft och wår va lindar. J samma ögonblick Hörde jag, hur ett fönster i min närhet slogs ihop med haftighet. Jag lutade mig något fram, men Pauline kastade en blick hit öfwer, full of trotsigt öfwermod, görde en lätt helös ning och skyndade från muren tillbafa in i träds gården, — Straxt derpå infunno sig kretsdomarens barn och kallade mig till frukosten. Då borgmästarinnan brukade intaga sin frulost ensam i fina rum, stötte min kusin mi sitt Fall fom wärdinna med långt mera frihet och hjertlighet. Hon war ett wekt fruntimmer, ide mångordig, men wins nande genom godmodighet oc) deltagaude, fom är wen då hon teg uttalade fig i hennes wäsende. Alldeles i motsats till modren. Wi suto ockjå ide i det stela mottagningsrummet utan i ett ganska ber hagligt boningsrum kring wårt frutostbord. Kretsdomaren med sin familj bebodde nedra wåningen i det gamla husetj hwiltet war anlagdt efter få flis sande måttstock, att ännu flrera familjer beqwämt lunnat så plats deri. Hela öfra wåningen med undantag af några gästrum hade borgmästarinnan för fin egen räkning. Hon anfåg det fom en förolämpning, om någon drog i betwiflan, att hon för fin perfon oh en tjenarinna behöfde ett dussin rum. Hennes w. ning lag med utsigt åt promenaden och gränsade i: