brusningen föregående dag, de många nya intrycken hade endast lemnat mig obetydlig sömn. Jcke desto mindre sprang jag styrkt ur sången min dag till mötes, beredd att tömma en full bägare af nya fröjder. Ett företräde hos min kammare hade jag redan i går wid första ögonkastet warseblifwit. Det låg midt emot grannens trädgård; jag lunde öfwer den smala gatan öfmerffåda juft den retande platsen unrer lindarne. Trädgården war i höjd med mina fönster. Om de redan skulle wara wakna midt cmot? tänkte jag och lade mig spejande ut genom sönsiret. Då skimrade i detsamma någonting lifnande en rofenlärgad klädning mellan träden — och i sonning, Pauline i den sötaste morgondrägt blef synlig. Utan att ana något ondt trädde hon fram still muren och lastade en blick utefter gatan. Cynbarligen hade Hon ide obserwerat mig. Jag wågade att helsa henne med ett godmorgon. Hon ftudjade, men beswarade derefter leende min hels ning. Wi är redan uppe? fade hon. ÅJag trodde, att stotstadsboar Hade för wana att sofwa in på ljus sa dagen? Derför att de ide få tidigt fom här till lands kunna få fe något angenämt, swarade jag, i fame ma ögonblick förffrädt öfwer mitt ofmatliga swar. Hade ide Pauline stigit upp lika tidigt fom jag och siod hon icke midt emot mig? — jag blef med ens purpurröd och fände inom mig en häftig förargelse öfwer min dumhet. Hon kastade sitt lilla hufwud tillbaka och mötte mig med en blid, sådan jag icke fett den under går dagen. Wi måste försaka mår bäfta plats i trädgärde, om wi ide funna wara säkra för opåräknade spejare. Jag wille göra henne god igen. Fönstren äro så många på denua sida af Hufet, fade jag ned slagen, )hur fan ni på allwar förargas, om någon