Helsingborgs-Posten – 22 september 1865, sida 3

miljen hwilade, trots kretsdomarens jouialitet, ett wisst tryck. Det såg ut, som om en scen nyss förut warit gifwen. Min knsin, kretsdomarens hustru, war förlägen, borgmästarinnan mar rent af före stämd, öfwer att jag lemnat hufet. Barnen gömde fig, då jag blef presenterad för dem i egenftap af morbor, och började ftrita, då jag räckte dem handen. Lägger jag härtill att jag uppträdde nästan fom främling bland mina slägtingar, dem jag fåg för första gången, få skall ingen förränta mig, att jag, efter de luftiga minuterna under den höga linden kände mig något kyligt och obebagligt berörd af detta emottagande. Jag tackade derföre inom mig frets domaren, då han förklarade, att han ämnade gå i musilsällskapet och taga mig med. Wisserligen giorde sruarne inwändningar, oc) isynnerhet tante borgmästarinnan. Deras borgerligt förnäma pe banteri, fom redan funnit mitt intåg i staden och i deras hus ide riktigt i sin ordning, Hade swårt att finna fig i, art en gäst fördes i frenumande fällffar, innan man ännu fett prof på, hwad deras eget hns fännå Det blef dock wid hwad husfadren bes tämt. Snart suto wi tillsamman i ett Högt, kyligt rum. Man twang mig ännu en gång att drida win och åta hwetebröd och kall kaka — och jag mäste finna mig i mitt öde för att ide förnärma fru borgmår starinnan. Under tiden uppdukades familjenotiser. Rätt warma blefwo wi icke, då wär slägtskap war temligen aflägsen. Deremot swäfwade en fråga på min tunga, hur jag nemligen hade att betrakta familjen i trädgärden midtemot. Jag fann genast, att åsigterna woro temligen delade angående denna familj och att möjligtwis mina wänimnor i träd gården (åminstone de twå af dem) genom mitt e mottagande welat spela fretsdomarens hus ett lite spratt. Deras oförställda glädje öfwer den luftig: håndeljen, och den synbara försiämningen bland fru