Helsingborgs-Posten – 22 september 1865, sida 3

fremnante land, litt en fist på det torra — de kunde ha röt en sten till förbarmande. Ja, hwem säger er då, herr Eretsdomare, inföll Emma, att detta är er slägting? Har ni wäl nånsin fett honom förr? Eller ni, min Herre (hon wände sig till mig) kan ni swäria på, att denna herre är ev lusin? Nej, wi funna ide släppa honom ifrån oss, han är fremmande här; hwem wet hwad olycka fom fan inträffa, om han kommer ditupp blandade ogäftwänliga menniskorna. Och om wi nu fråga honom, antingen han will stadna här efter föl ja erl — hwad slall han då förevraga? Hon låg på mig med en temligen elak min? Å 3 fjelfwa werfet wille jag i detta ögonblick Heldre siadna der jag war; det glada sällstapet här nes re under linden behagade mig mer än det tomma, stora. huset midtemot. Men kretsdomaren far af dispyten och gjorde procesjen fort. Den der tar jag med mig! fade han och tog mig under armen. De der näsorna, af hwilka han bär ett exemplar, gå i avf inom familjen; då jag nu inte fan ffilja hans näsa från ausigtet, få får pojken följa med i fin helhet. Så måfte jag då taga affted under betygande af min tacksamhet för det wänliga mottagandet. Då wi stodo i begrepp att gå, ropade Emma efter of: Herr fretedomarel! Ni wet wäl, att ni ide får falk nas i qwartetten i afton! : Kretsdomaren stadnade twärt. Det Hade jag glömt! utbrast han öfwerraskad. Klodan är nu fem. Tmwå timmar har ni på er. Qwartetten kan icke spela utan er. Han lofwade att tomma, och wi aflägsnade oss, beledsagade till trädgärdsdörren af damerna. Och få infördes sag i kretsdomarens stora hus. Egemligen tillhörde det ävnu hans swärmor, fru borgmästariunan, fom för fin person tog en be sträcka rumj i anspräk. Öfwer emottagandet i sa